Norrtälje

Text: Kersti Morger, Kulturminnesvårdsprogram för Norrtälje kommun, 1986

En rad faktorer underlättade industrialiseringen i Sverige. Ett ökat antal födslar och färre döda gjorde att Sverige fick en befolkningsökning, som under 1870- och 1880-talen nådde sitt maximum.

Mer än 70 % av befolkningen var sysselsatt inom jordbruket på 1870-talet. Jordbruksproduktionen ökade trots att befolkningen, som var sysselsatt inom denna sektor, minskade, vilket förklaras av en ökad produktion per person. Många jordbruksarbetare blev industriarbetare, vilket hade en gynnsam effekt för lönerna inom jordbruket.

Järnvägarna hade stor betydelse för transporten av spannmål och en ökad export av spannmålsprodukter skedde på 1870-talet. Svenskt stål var en kvalitetsprodukt och dess kvalitet hade höjts för att kunna möta konkurrensen från England. Kreditmarknaden organiserades och den obligatoriska skolan gjorde att arbetarna fick bättre utbildning. Sverige var både vad beträffar jordbruk och industri på samma nivå som de mer utvecklade länderna i Europa. De stigande konjunkturerna under den första hälften av 1870-talet medförde en ökad efterfrågan på industrivaror. Perioden kännetecknas av en uppgång med starka prisökningar inom både järn- och skogsindustrin. Högkonjunkturen avlöstes av en lågkonjunktur som varade under det följande decenniet. Först mot seklets slut vände konjunkturerna åter.

Den industriella utvecklingen före 1800-talets mitt var blygsam. Den enda industrin av betydelse utgjordes av järnhanteringen.

Gruvhantering
Den mest omfattande gruvbrytningsverksamheten inom Stockholms län har skett i Norrtälje kommun. Det största brytningsområdet utgörs av Herrängsfältet i Häverö socken. Berggrunden i Herrängsfältet består av en blandning av leptit, grå och röd granit genomsatt av flera grönstensgångar. Herrängsmalmerna består i huvudsak av svartmalmer, de i Eknäsgruvan (Eknäs-JakobiPrickgruvemalmerna) är de järnrikaste inom Herrängsfältet (cirka 50 % Fe). Eknäsgruvan är dessutom kommunens största gruva och lämnade enligt källuppgifter cirka 850 000 ton järnmalm mellan åren 1833-1939.

Ett annat betydelsefullt brytningsområde finns på Väddölandet där en omfattande kvarts- och fältspatsbrytning ägt rum. Vid Mälby gruvor bedrevs järnmalmsbrytning i en ljusgrå jämnkornig leptit som på sina håll är genomsatt av stora pegmatitgångar. På Väddö sockens fastlandsdel bedrevs järnmalmsbrytning i Gåsviks gruvor och vid Massum. I Söderby Karls socken bedrevs också järnmalmsbrytning framför allt kring området vid Norrsjön. Gruvorna är anlagda på ett kalkstenslager i vilket magnetit förekommer.

En del av gruvorna vid Norrsjön ägdes av Skebo bruk som bedrev brytningsverksamhet vid dessa under 1870-talet i syfte att ersätta den dyra Dannemoramalmen som användes vid järnhanteringen med den sämre men ur transportsynpunkt betydligt gynnsammare belägna malmen i Söderby Karls socken. Brytningen var dock inte lönande, den bedrevs dock även under 1900-talet vid dessa gruvor. Numera är gruvhanteringen nedlagd sedan 1920-talet.

Herräng
I slutet av 1500-talet bröts järnmalm vid Kuggvass i Häverö socken. (Kugg eller kogg var de tyska hansestädernas viktigaste fartyg som ursprungligen hämtats från Friesland vid Nordsjön. Kuggvass skulle med andra ord ange att det en gång lade till skepp där som kom från hansestäderna).

Kuggvassängen förvärvades under 1600-talet av Ortala bruk i Väddö socken. Den äldsta kartan upprättades 1640-42. På denna karta finns även en järngruva markerad. Under det följande århundradet ägdes Kuggvassängen av Skebo bruk som även var ägare till Ortala bruk. I mitten av seklet upptogs en rad gruvor inom Kuggvassomrädet. Namnet Herräng används på en karta från 1754 för gruvorna inom Kuggvass.

I en skrivelse rörande göromålen vid Bergsskolan år 1822 som inlämnades till Kungl BergsCollegium (JKA 1823) står följande att läsa:”Den 8:de anlände jag till Skebo bruk jemte her Starbäck, Öngren, Sjögren och Renvall. Första dagarna användes derpå till en resa åt Herrängs gruvfält och Lappgruvan. Alla gruvor voro därstädes ödelagda; endast 2 skärpningar arbetades. Av alla gruvor som här varit arbetade är Lappgruvan troligen den förnämsta, dels därför att malmen där varit mest samlad. Den övergavs enligt berättelse av en sjuttio års man för något över 50 år sedan emedan den var vattensjuk och stjälplig. För nära 20 år sedan byggdes där en konst och under det att gruvan därmed tömdes rodde man omkring på en pråm och rensade väggarna … ” På en karta över Lappgruvorna från 1785 kan man se stång(konst)gången från Lappgruvorna till Bredsund. Man kan fortfarande se resterna av vattenkonsten vid vattendraget söder om Bredsundsviken. En resenär Frans Theodor Noréus som färdades genom Roslagen 1832 skrev i sina reseanteckningar om denna konst: ”Vid själva Bredsunds by står upp i skogsbrynet cirka 4 à 500 steg från stranden lemningar af en qvarn eller kanske troligen pumpanstalt för någon gruva”. 1822 påbörjades emellertid åter brytning vid gruvorna i Herräng. I landshövdingens femårsberättelser från 1828 skriver han: ”… Herrängs gruvor, som sedan en längre tid snart sagt legat i ödesmål så att vid 1821 års slut där endast fanns fem äldre gruvarbetare, då Arfwedsonska huset i Stockholm år 1822 påbörjade ett nytt Bergsbruk derstädes, och sedermera fortfarit med den drift och osparda kostnad, att arbetspersonalen nu mera hunnit till 70 å 80 personer varav 40 är gruvdrängar … vid dessa gruvor har följande betydliga byggnader måst uppföras: en ångmaskin med därtill hörande vattenuppfordringar, fyra vinschspelverk till uppfordring av malm och vatten, fem större boningshus med tillsammans 40 stycken rum, fyra större fähus, ett stall för 24 st hästar med vagnshus”.

Under den följande perioden fram till slutet av 1800-talet användes malm från Herräng vid en rad masugnar i Norrland t ex Axmar, Galtström, Sörfors Iggesund och Gnarp. 1894 byggdes ett anrikningsverk vid Herräng för separering av krossad malm. Ingenjören Gröndahl som gjort en rad uppfinningar fick stor betydelse för Herrängs framtid. 1901 skrev man i Jernkontorets Annaler att:”anläggningen vid Herräng visar på ett övertygande sätt fördelarna av malmanrikning. Denna malm skulle eljest till följd av låg järnhalt trögsmälta lagerarter och hög svavelhalt vara värdelös oaktat låg fosforhalt. Genom anrikningen befrias malmen från en betydlig del svavel och olämpliga bergarter och fosforhalten understiger Dannemoramalmernas”.

Herrängs järnverk
Lokaliseringen av en anläggning i Herräng var gynnsam eftersom läget vid en hamn medförde många fördelar ur transportsynpunkt.

De första byggnader som uppfördes var masugnen, maskincentralen och brikettverket. De uppfördes i tegel.

Arbetarbostäderna 1:an, 2:an, 3:an (nedbrunnen) och 4:an var bostäder för fem hushåll vardera med bodar, 12:an, 13, och 14 hade bostäder för fem hushåll. De uppfördes 1905. Fem arbetarbostäder i gult tegel för två hushåll vardera uppfördes vid samma tidpunkt: 11:an, 15, 16, 17 och 18. Ytterligare bostäder tillkom de följande åren.

I Hensvik byggdes en disponentbostad och ett hotell. Arbetarbostäderna Hensvik 1 och 2 samt ingenjörsbostaden uppfördes 1906. Följande år byggdes ett Folkets Hus vid Skepphusviken. 1911 byggdes där även ett bönhus av Herrängs baptistförsamling.

Norrby Långholmsäng utgjorde i början av 1900-talet affärscentrum för Herräng. En bank, IOGT-lokal, bageri, café m fl byggnader uppfördes under den mest expansiva perioden.

1920- och 30-talen innebar lågkonjunktur för järnhanteringen. Även Herräng påverkades och driften skars ned för att i början av 1930-talet ligga nere. 1950-talet innebar förbättrade möjligheter för Herrängs produktion och avsättningsmöjligheter, i synnerhet sedan ett kokillgjuten startats. Utvinningen av malm lades dock ned och 1969 även masugnen. Vid Herrängs gjuteri pågår dock driften.

Järnhanteringen
Man använder ofta ordet brukssamhälle i dagligt tal och menar ett samhälle som är ensidigt beroende av ett enda företag där en stor del av invånarna är anställda. I äldre tid gällde detta i än högre grad. Då var bruket oftast den enda verksamhet som fanns på en ort utöver jordbruket. Begreppet bruk var ofta synonymt med järnbruk. Ett järnbruk kunde under 1600-, 1700- och 1800-talen innebära mycket varierande anläggningar. Det kunde representera en småskalig verksamhet men hit räknas också de stora s k Upplandsbruken.

Järnhanteringen var inriktad på export framför allt till England eftersom den inhemska efterfrågan på järn för det industriella genombrottet var mycket begränsad. Den region i Sverige som kom att uppnå en särställning var östra Mellansverige där en rad mycket stora järnbruk grundades under 1600-talet. Anledningen till detta var att dessa bruk ägde andelar i Dannemora gruvor, vilka hade en för tiden synnerligen förnämlig och passande malm. De uppländska s k Dannemorabruken utgjorde en liten del av det järnexporterande Sverige (under 1700-talet ca 10 %). Då de bedrev vallonsmide, som användes för framställning av kvalitetsjärn, hade emellertid denna typ av järnexport stor ekonomisk betydelse för landet. Skebo bruk ingick i denna organisation.

För att driva ett järnbruk krävdes förutom järnmalmen även andra naturresurser. Det fordrades stora skogstillgångar för träkolstillverkning. Detta medförde att masugn och stångjärnssmedja i många fall lokaliserades på olika platser.

Den energi som krävdes för masugnsdriften och stångjärnssmedjan utgjordes av vattenkraft och var förhållandevis obetydlig i äldre tid.

Arbetskraften var en viktig förutsättning för skötseln av de olika verksamheterna och utgjordes dels av helårsanställda arbetare, dels av arbetare som arbetade endast under vintern, främst med malmtransporter och träkolsframställning. Dessutom fanns det ett stort antal dagsverkare och extra arbetare, som arbetade i jordbruket och i järnhanteringen. Bruken ägde ofta stora jordegendomar för produktion av främst spannmål och potatis, som utgjorde en del av de heltidsanställdas lön.

Järnbrukets organisatoriska uppbyggnad
Ett järnbruk bestod av många verksamheter, som var beroende av varandra. En omfattande samordning av de olika aktiviteterna var nödvändig för att få en fungerande helhet av de olika delarna. Att övervinna avstånd med olika medel utgjorde ett mycket stort problem och transportorganisationen var ansenlig. Den följande redovisningen ger i grova drag en uppfattning om den effekt begränsad tillgång på råvaror och arbetskraft hade för den verksamhet som bedrevs.

Vid 1800-talets mitt skedde vissa organisatoriska förändringar dels av juridisk dels av teknisk art, som kom att få betydelse för järnhanteringen. Privilegiesystemet upphävdes och produktionen ökade, vilket i allt väsentligt var fördelaktigt för järnbruken. Järnvägarna, som gav tillgång till goda och billiga transportsystem, minskade kostnaderna för transporter av framför allt skrymmande råvaror som malm och träkol. Tillgång till järnvägar ökade konkurrensförmågan. Bristen på träkol var en begränsande faktor. Den kunde lösas genom järnvägstransporter på stora avstånd och i vissa fall utnyttjades även sjötransporter, där ångbåtar kom till användning.

Före järnvägarnas tid skedda transporter i huvudsak med häst och vagn eller släde. Vissa transporter var sjöburna men det var vanligt att transporterna var sammansatta, vilket innebar att en del av transportsträckan tillryggalades med häst, en annan med båt, så åter med häst osv. Malmtransporterna skedde så gott som uteslutande vintertid.

Skebo bruk
Skebo bruk var det största järnbruket i kommunen. Det hade anlagts 1622 av Heinrich Lemmens, men en hytta (masugn) omtalas redan på 1400-talet.

Skebo bruk tillverkade stångjärn för export under 1700- och 1800-talen. Bruket skilde sig inte i något väsentligt avseende från de andra järnbruken i Uppland i sin organisatoriska uppbyggnad.

Bruksområdets planering avspeglade den organisation som fanns.

Brukets administration och ledning sköttes av brukspatron och bruksförvaltaren. Den senare hade skrivare eller bokhållare till sin hjälp. Brukspatronen bodde i herrgården och bruksförvaltaren i en bostad nära denna. Skrivarna bodde i en flygel till herrgården. Herrgården låg centralt på bruksområdet. Befolkningens hälsa sköttes av bruksläkaren och djurens hälsa av veterinären. Skolläraren var anställd av bruket och skulle se till att barnen inhämtade erforderliga kunskaper. Den lekamliga förplägnaden ombesörjdes av en värdshusvärd. De ovan nämnda bodde i bruksområdet: Smederna, som arbetade i järnhanteringen bodde i bruksgatan nära arbetsplatsen. Smederna arbetade i skift. Deras arbete var uppdelat i sextimmarsskift, som började på söndagskvällen och slutade på lördagseftermiddagen.

Därför var de i stor utsträckning hänvisade till sin arbetsplats. Det hände ofta att de sov i labbit, en vilolokal i anslutning till arbetsplatsen.

Klensmederna som reparerade redskap och maskiner bodde också i bruksgatan. Bostadens läge avspeglade den betydelse som tillmättes de olika yrkeskategorierna.

Olika hantverkare tillsåg att verktyg, redskap och byggnader underhölls. En skräddare sydde kläder åt bruksbefolkningen och en skomakare lagade skor, han var även glasmästare. Dessa hantverkare bodde däremot i brukets utkanter.

Skogens skötsel övervakades av skogshushållaren, som till sin hjälp hade skogvaktare, skogsarbetare och kolare. De bodde också i brukets periferi eller vid jordbruksegendomarna. Sågen sköttes av mjölnaren som således hade två yrken. Mjölnaren bodde vid kvarnen. När en ångsåg byggdes 1875 anställdes sågverksarbetare, som bodde i bostäder som uppfördes i ångsågens närhet.

Jordbruksegendomarnas skötsel övervakades av rättare och arbetet utfördes av dagsverkare och extra arbetare. En del av dem arbetade även i järnhanteringen när det behövdes extra arbetskraft. De kunde även ha vissa andra okvalificerade arbetsuppgifter. De som arbetade i järnhanteringen bodde i brukets utkanter, de övriga bodde vid de olika gårdarna. Övriga jordbruksarbetare utgjordes av hemmansbrukare och torpare, som enligt kontrakt var dagsverkspliktiga. Torpen låg i nära anslutning till jordbruksegendomarna och hemmansbrukarna, som bodde i byarna i Norr- och Söderhenninge, utförde arbeten vid de närmaste jordbruksegendomarna. Hemmansbrukarna och torparna utförde även transporter.

Vid bruket och de olika gårdarna bodde gratialister, som erhöll gratial från bruket. Gratialen var en sorts pension för de arbetare och deras änkor, som arbetat vid bruket. Förutom de ovan nämnda arbetskategorierna förekom arbetare, som utförde kortvariga arbetsinsatser samt malmtransporter. En viktig kategori var de bönder som levererade träkol från egna skogar och som bodde på gårdar i brukets närhet.

Edsbro masugn
Edsbro masugn anlades av Skebo bruksägare 1686. Det hade tidigare funnits en masugn i Skebo som emellertid brunnit ned. Anledningen till att masugnen flyttades var förmodligen att skogarna runt Skebo krävdes för järnbearbetningen. Genom att förflytta masugnen till Edsbro kunde skogarna där utnyttjas för tackjärnsframställningen och långa transporter kunde därmed undvikas. Medeltransportvägen under denna tid och även senare, så länge hästtransporter användes, var nämligen endast en mil. Kolen forslades vintertid i s k kolryssar dragna av hästar. Forskning har visat att det krävdes mellan tre till fyra ton malm för att framställa ett ton stångjärn. Den använda malmen lämnade ett tackjärnsutbyte om 30-40 viktsprocent (tackjärnet framställdes i masugnen, stängjärnet vid stångjärnssmedjorna). Det träkol som krävdes för att framställa ett ton stångjärn var sex ton. Kolet var alltså viktigare ur transportsynpunkt än malmen när det gällde att lokalisera en masugn.

Den masugnsruin som finns vid Edsbro är resterna efter den 1800-talsanläggning som fanns. Masugnen är av sten av s k fransk typ till skillnad från de lägre mulltimmerhyttorna (hytta = masugn). Masugnen vid Edsbro blåstes för sista gången under första världskriget.

Ortala bruk i Väddö socken

I slutet av 1500-talet ägdes Ortala bruk av Kronan, det var ett s k kronobruk. Malm erhölls bl a från Kuggvassgruvan i Herräng och vattenkraft från sjön Bornan i väster. På 1600-talet utarrenderades bruket till Heinrich Lemmens som även arrenderade Norrtälje gevärsfaktori och Skebo bruk.

1647 förlänades området som grevskap till Lennart Torstensson. Även andra socknar ingick i förläningen. Vid reduktionen 1682 återgick Ortala till Kronan men arrenderades åter ut. Från 1710 var förvaltningen gemensam för Skebo och Ortala bruk och ägdes en tid av den stora handelsfirman Finlay och Jennings, sedan av handelsfirman Grill, men även av C Arfwedsson. Bruket brändes av ryssarna 1719.

Huvudbyggnaden uppfördes 1864 och arbetarbostaden i mitten av 1800-talet. Kvarnen byggd 1747, smedsbostaden, handelsboden och inspektorsbostaden hör även till denna välbevarade miljö. Det ståtliga kolhuset uppfördes 1789 av C Arfwedsson som var gift med C von Langenberg (initialerna på kolhuset). I slutet av 1870-talet lades bruket ned.

Rånäs bruk

1774 erhöll bergsrådet Jean Le Febure tillstånd av Bergskollegium att flytta en stångjärnshammare från Gimo bruk till Rånäs. Jean Le Febure var ägare till Gimo bruk. Vid Rånäs bedrevs vallonsmide. Bruksdriften lades ned 1894 varefter Rånäs ägdes av Gimo bruks AB som emellertid under lågkonjunkturen under 1920-talet tvingades sälja Rånäs 1927. Slottet köptes av Stockholms stad, skogarna i stor utsträckning av Domänstyrelsen och Skogssällskapet. Många arrendatorer och torpare löste också in sina fastigheter. 1940 bildades Rånäs bruks AB som på det forna bruksområdet tillverkar zinkvitt.

Ältan
Ältan är ett numera övergivet järnhanteringsområde i Söderby Karls socken. 1615 ingavs en ansökan till Kungl Maj:t från Simon Landsberg och Anders Gassman att upprätta en masugn och en hammarsmedja vid Ältan.

l Bergverksrelationerna för år 1645 omnämns Älta Rändwerksbruk med 1 hammare med 2 härdar.

1638 hade bruket återuppbyggts efter att ha stått öde. Vattenkraften var emellertid otillräcklig, den räckte endast för att driva bruket i sex veckor trots att Dammsjön, vars vatten användes, dämts genom vallanläggningar. Fram till år 1666 var dock driften igång, detta år omnämns det som öde. En viss verksamhet bör dock även ha pågått efter denna tid eftersom Söderby kyrka erhöll spikar och järn från två smeder vid Ältan, då klockstapeln nybyggdes 1664.

Området vid Ältan vittnar numera endast genom det stensatta vattenfallet, stengrunder samt vallanläggningar i skogen om den järnhantering som pågick under 1600-talet.

Stenhuggerier
Stenhuggaryrket har huvudsakligen varit knutet till byggnadsverksamheten. De medeltida slotten och kyrkorna vittnar om att stenhuggarna var skickliga yrkesmän. Men även i enklare byggnader användes sten. Granit och gnejs hade länge använts av bönderna som byggnadsmaterial i husgrunder, brunnsväggar, bryggor och strandskoningar.

Den moderna stenindustrin växte fram i och med industrialiseringen och urbaniseringen. Inom stenindustrin, som bröt en råvara som både vad beträffar vikt och volym var stor, bearbetades den även på platsen. På grund av produktens tyngd var det mycket vanligt att stenindustrin utvecklades i närheten av lämpliga lastageplatser. Vätö och Björkö-Arholma socknar var därför mycket lämpliga ur denna synpunkt. Men även i Fasterna, Frötuna och Rimbo bröts sten som användes till gatsten i Stockholm när kullerstenen började ersättas av modern gatsten.

Den teknik som användes vid brytningen hade stor betydelse för hur landskapet såg ut efter brytningen. När man bröt i småbrott skalades de yttre stenlagren bort och avfallet blev stort. När man däremot bröt i storbrott innebar detta att berget bearbetades på större djup varvid mer sten per ytenhet erhölls. När den senare tekniken användes delades arbetet upp på olika arbetarkategorier, vilket var rationellt. Dagsverkarna tog ut blocken och forslade dem till stenhuggarna som klöv och bearbetade dem. Så småningom användes också räls och transportvagnar, vilket underlättade arbetet.

I Stockholm började kullerstenen ersättas av modern gatsten på 1860-talet. Som en följd av den ökande efterfrågan började granitstenhuggerier växa fram på flera håll i Norrtälje kommun under 1800-talet t ex i Fasterna, Vätö och Frötuna socknar.

På Änklingen utanför Björkö bröts granit till gatsten fr o m 1907. Vid Finnala fanns det också ett stenhuggeri.

Stenhuggerier på Vätö
Norrtelje Mek. Stenhuggeri började bryta granit vid Karlsängen under 1890-talet. 1905 övertogs brottet av Johan Gustaf Pettersson som kom från Vätöbergs stenhuggeri även det på Vätö. Petterssons stenhuggeri var ett familjeföretag ända fram till nedläggningen 1972. Dess verkliga uppblomstringsperiod inträffade under den period då man börjat hugga sten till Tändsticksbolagets hus i Stockholm (1927).

Vätögranit användes till Riksdagshuset och Riksbanken 1899-1902. Under somrarna gick en bogserbåt med pråmar med huggen sten till Stockholm. 1906-1907 bröts sten till Trollhättans kraftstation, 1914 till Skogshögskolan i Frescati. 1927 kom en stor uppgång i och med arbetena för Tändsticksbolagets hus. De följande åren (1928-1933) arbetade många stenhuggare växelvis i Rimbo och på Vätö men endast med kortvariga arbeten. 1933 arbetade många av de privata stenhuggeriernas arbetare med vägarbeten.

Uppgången inom granitindustrin föranledde en inflyttning till Vätö socken. Många stenhuggare byggde egna hem. År 1909 utfördes en undersökning rörande stenindustrin i Sverige i vilken det fastslogs att 315 av stenhuggarna ägde egna hus.

Många av stenhuggeriarbetarnas bostäder är uppförda i början av 1900-talet i Karlsängen. Uppgången 1927 avspeglas även i byggnadsåret för flera bostäder.

Vid Björkängen fanns Bruno Ohlsons stenhuggeri med 70 arbetare, stenhuggeriet gick senare i konkurs.

Vid inloppet till Söderviken ligger Vätöbergs stenhuggeri, nedlagt 1941. Den nordvästra delen av den udde, på vilken stenhuggeriet var beläget, utgörs av ett upplag av reststen. Kajerna finns kvar från vilka den huggna stenen skeppades till Stockholm.

Stockholms stad anlade Vätöbergs stenhuggeri 1898. Staden hade ett stenhuggeri vid Stenhamra på Svartsjölandet, men eftersom man ansåg att den röda Vätögraniten både var vackrare och hade större hållfasthet än den sten som bröts i Stenhamra, började man efter det att brytningen kommit i gäng vid Vätöberg att endast bryta gatsten i Stenhamra. Många arbetare flyttade också från Stenhamra till Vätöberg. När marken förvärvats uppfördes en kontorsvilla och två arbetarbostäder. Inom området finns även två verkstäder samt en futt.

1897 organiserades stenhuggarna i Svenska Stenhuggarförbundet som 1913 ändrade namn till Svenska Stenindustriarbetarförbundet.

1901 uppförde Godtemplarordens Vätöloge en byggnad. Så småningom blev lokalen en mer allmän samlingsplats eftersom stenarbetarna på ön behövde en mötes- och festlokal. Omkring 1920 bildades en Folkets husförening som övertog huset. Interiören är bevarad från byggnadstiden och från en ombyggnad år 1922.

Ångsågar
Den svenska produktionen av sågade trävaror hade utomordentligt stor betydelse för den ekonomiska expansionen i Sverige under 1800-talets senare hälft. De viktigaste exportvarorna under 1870-talet var trä, järn och havre. Sågverksindustrins andel av den totala svenska exporten var 43 % i början av decenniet.

Tidigare hade sågarna drivits med vattenkraft och varit bundna till årstidernas växlingar. Högt vattenstånd på våren innebar att vattensågarna kunde drivas. När ångsågverken så småningom utvecklades kunde de drivas i betydligt större skala. Den viktigaste förändringen var dock att de kunde lokaliseras med hänsyn till råvarutillgångar och transportmöjligheter. Den ökande vinsten inom sågverkshanteringen medförde att en del järnbruk med stora skogstillgångar anlade sågverk. Därvid uppkom en konkurrens om virket som tidigare inte existerat. När skogsindustrin gav större vinst än järnindustrin ökade de egna skogarnas värde eftersom behållningen blev större då virket sågades och inte användes till träkolstillverkning.

Vid Skebo bruk uppfördes en ångsåg vid sjön Närdingen år 1875. En stor del av virket Blottades till ängsågen på det närbelägna sjösystemet frän Kolarmoraån till Närdingen. Så småningom anlades en ångsåg i Hallsta. Hallsta pappersbruk kom så småningom att byggas på platsen.

I början av 1900-talet hade 25 ångsågar byggts i Norrtälje kommun.

Pappersbruk
I början av 1900-talet skedde många nyanläggningar inom svensk massaindustri. Bland många massavedleverantörer kom järnbruken i norra Roslagen att bli betydande. Bruksledningen för Holmens Bruk i Norrköping var intresserad av att förvärva egna skogar i norra Uppland eftersom man erhöll leveranser från Leufsta och Gimo bruk. Avsikten var att transportera virket från de förvärvade skogarna med skutor från Uppland till Norrköping.

Planer på en pappersfabrik utanför Norrköping diskuterades i Holmens styrelse redan 1912. Så småningom fördes förhandlingar med kommanditbolaget B E Lundström rörande köp av Berga i Edebo, som tidigare ägts av Skebo bruk, Hallsta såg och lastageplats samt hälften av järnvägen Skebo-Hallsta. 1912 undertecknades ett köpekontrakt. Ett avtal med Vattenfallsstyrelsen om en maximileverans per år av 3350 kW slöts och arbetena vid Hallsta påbörjades 1913. Tekniske direktören hos Voith, P Priem och dortmundarkitekten F Schliiter utformade ritningar till ett pappersbruk och ett sliperi. 33 villor för 63 arbetarfamiljer uppfördes. Holmens bruk blev i och med tillkomsten av Hallsta pappersbruk landets då största pappersproducent.

Arkitekten John Åkerlund ritade de s k ”rövillorna”. Mässen ritades 1914 av samme arkitekt. Husen är tjugonio till antalet och utgörs av arbetarbostäder i trä. År 1911 tillkom ett hus, 1914 två stycken. 1915 hela tjugotvå, 1916 tre och 1918 ett hus. De beboddes av barnfamiljer som hade två rum och kök vardera.

Varv
Avsnittet som skildrar varven i Norrtälje kommun gör inte anspråk på att vara heltäckande, det illustrerar endast med några få exempel den betydande verksamhet, som utgör en fortsättning på den båtbyggartradition som har mycket gamla anor i Roslagen.

Furusunds slip och Varfs AB bildades 1876 på Högmarsö. Skeppsbyggmästare var J P Elfving. På varvsområdet uppfördes arbetarbostäder. Sedan 1920-talet byggdes enbart järnfartyg vid varvet (pråmar och bogserbåtar).

Vid Rosättra varv, som bildats 1886, byggdes jakter och motorbåtar. Varvet är nu kommunens och ostkustens största båtvarv med produktion av den egna segelbåten Linjett 32. Skalmsunds varv byggdes 1918 med Superfosfatbolagets vinster efter kriget. Ett stort antal personer från trakten arbetade vid detta bygge. Vid varvet byggdes pråmar. Slipen var dimensionerad för fartyg på 600 ton. Varvet var Roslagens sista skutvarv.

Norrvikens båtvarv grundades 1919 av båtbyggarna Karl Henning Fredriksson och Sven Lundkvist. De hade tidigare varit arbetskamrater på Rosättra varv. Efter första världskriget var konjunkturerna gynnsamma för småbåtsvarv.

Från mitten av 1920-talet till början av 1960talet var antalet anställda cirka 15 stycken. Därefter minskade sysselsättningen på varvet. Nybygge av båtar som varit varvets huvudsakliga verksamhetsinriktning fram till slutet av 1930-talet lades helt ned. På 1970-talet uppgick antalet sysselsatta vid varvet till 3 personer.

Andra varv från samma period var Spillersboda slip som tog hand om sandkilar och hushållsbåtar. Vid Gräddö varv som grundats 1924 byggdes motorseglare och kryssare.

Bergshamra varv ligger på fastigheten Utanbro 1:47 i Länna socken, som i äldre handlingar benämndes Grubbhägnaden eller Grubbudden, senare Kunpudden. Varvet grundades 1923 och bestod till en början av en ombyggd bastu som flyttats från Bergshamra. Så småningom byggdes flera hus på varvsområdet. I Sandviken som gränsar till varvet bodde flera varvsarbetare. Ernfrid Andersson som köpte varvet hade tidigare arbetat vid Högmarsö varv. Hans avsikt var att bygga motorbåtar och mindre segelbåtar vid varvet. Arbetsstyrkan var till en början 5 personer. 1924 byggdes en träverkstad och år 1926 färdigställdes en mekanisk verkstad. Två år senare byggdes ett bostadshus.

Vid slutet av 1920-talet började man bygga mindre lastbåtar. Den sista seglande roslagsjakten ”Sofia av Länna” drogs många gånger upp på slip vid Bergshamravarvet. Skutorna från Bergshamravarvet, de s k kuppskutorna, var ett välkänt inslag i skärgårdsbilden. I slutet av andra världskriget började man tillverka släppråmar och något senare byggdes fritidsbåtar vid varvet.