Sundbyberg

Text: Industriminnen i Sundbyberg, 1978, Länsstyrelsen i Stockholms län.

Samhället
Förhållandena i Stockholm var vid mitten av 1800-talet svåruthärdliga. Överbefolkning, fabriksrök och brist på avlopp gjorde staden minst sagt ohälsosam.

Myndigheterna gjorde en hel del för att avhjälpa bristerna. Man införde en byggnadsordning som krävde en viss kvalitet på byggnaderna, man lät dra vatten- och avloppsledningar och lät stensätta gatorna. Kostnaderna för allt detta kom att belasta husägarna, vars spekulationslust minskade.

Nybyggnadstakten avtog, bostadsbristen blev allt svårare och hyrorna höjdes till omänskliga nivåer. De fattigaste blev mest lidande, men även arbetare med bättre inkomster hade svårt att få bostäder.

1874 års byggnadsstadga för rikets städer medförde ganska allmänt att en oreglerad bebyggelse uppstod alldeles utanför stadsgränserna där ägarna inte nåddes av skyldigheten att också betala för gator, teknisk försörjning m m.

Ett alternativ till den oordnade utkantsbebyggelsen var den mer eller mindre planlagda förstaden. Sådana förstäder organiserades ungefär som kapitalistiska företag (flera var eller blev aktiebolag). De konkurrerade på olika sätt med moderstaden, som de naturligtvis var helt beroende av. Man erbjöd billigare tomter och lindrigare byggnadsbestämmelser men också sämre service och sämre ordning.

En av de första organiserade förstäderna var Sundbyberg. Den växte upp på en jordbruksgård, över vars mark Stockholm-Westerås-Bergslagens Jernvägsaktiebolag under 1870-talet drog sin bana.

Ägaren till gården Sundbyberg i dåvarande Bromma socken kunde redan vid järnvägens planering hoppas på tomtförsäljning och att markpriserna betydligt skulle överstiga kostnaderna för de aktier han tecknade i järnvägsbygget. När järnvägen invigdes i december 1876 hade gårdsägaren redan sålt några tomter - ett par stycken med hus på. 1877 uppgjordes en avstyckningsplan och på ett par månader såldes 40 tomter, varav flera köptes i rent spekulationssyfte. Tomt med envåningshus om tre rum och kök kostade 3.000 kronor.

Tomtförsäljningen i Sundbyberg blev mycket uppmärksammad. Även om någon såg det som första spiken i Brommaidyllens likkista, så såg andra det som en lösning på problemet med den svåra bostadsbristen i Stockholm. Tomtförsäljningen riktade sig i första hand till arbetarklassen och bostadsbristen utnyttjades som försäljningsargument.

"Ett samhälle som vill vara starkt och friskt, måste inom sig äga kraftiga arbetare, ty det är dock ytterst på dem samhällena bero. Hur är det möjligt att dana sådana, då man nekar dem det oundgängligaste: tak över huvudet, trots att de kunna och vilja betala sin bostad". (ur 1877 års tomtförsäljningsbroschyr).

De områden som först såldes var berg och backar som hade minst betydelse för jordbruksdriften. Många hade förut aldrig hört talas om markspekulation av jordbruksmark för stadsbebyggelse och tyckte att de tomtpriser gårdsägaren tog ut var oerhörda när man räknade ut priset per tunnland.

Kvarteren lades ut efter en enkel rutnätsplan och tomterna varierade i storlek för att de skulle komma i prislägen, som passade alla.

Bebyggelsen blev mycket varierad. Friliggande hus, brandgavlar, hyreshus, villor och fabriker låg om vartannat utan synbar hänsyn till varandra.

Efter några år och 70-talet hus kom byggnationen av sig. Bostadsbristen i Stockholm förvandlades med ökat byggande till bostadsöverskott och hyrorna sjönk. 1885 hade man inlämnat en senare avslagen ansökan om köpingsrättigheter och då såldes tio tomter, men annars gick det knappast att sälja en enda tomt åren 1883-1897. Underhåll av gatorna fick anstå och Sundbyberg torde ha erbjudit en tämligen bedrövlig anblick utom möjligen vackra sommardagar när grönskan lockade sommargäster till verandor och skogsbackar, när människor samlades vid ångbåtsbryggan och järnvägsperrongen och bara det lilla gjuteriets rökpelare vittnade om flit. Till och med ljudet från släggor och borrar lät då idylliskt: "Under vårt besök därute föll aftonen på, och den var underbart skön. Det herrligaste månsken gjöt sig öfver berg och dal, i stenbrottet glänste fram mellan stammarna arbetarnas lyktor och man var nästan färdig att tro sig se förverkligad en saga om bergsandarna vid sitt arbete." (Dagens Nyheter, 1877)

1886 bestämdes att Sundbyberg skulle få förklaras som köping från nyåret 1888. 1133 personer bodde då i samhället.

Den första stadsplanen upprättades 1899 och ungefär samtidigt började en snabb utveckling i Sundbyberg. Byggnadsverksamheten kom igång i större skala och delvis med ägaren till Sundbybergs gård som byggherre. Stora hyreshus började uppföras omkring 1910. Några av de små industriföretagen expanderade kraftigt.

Sundbyberg fick stadsrättigheter år 1927.

Samhället hade redan från början präglats av sin arbetarbefolkning. Även under 1900-talets utveckling behölls den prägeln. Mellan 60 och 70% av Sundbybergs invånare hade fram till 1960-talet sin försörjning av industri och hantverk. De flesta i företag inom eller nära intill stadens gränser.

Sundbyberg blev så småningom "fullbyggt". Vissa inkorporeringar har skett framförallt lades en del av det gamla Järvafältet till Sundbyberg i slutet av 1960-talet men den viktigaste expansionen har sedan 1960-talets början skett genom en kraftig förnyelse av den ursprungliga tätbebyggelsen.

En typisk företeelse som man inte får glömma bort när man beskriver Sundbyberg är den starka sociala traditionen "konsumandan" som några kallar den.

Genom att samhället ursprungligen var så bristfälligt organiserat tvingades invånarna ordna inte bara bostäder utan också handelsföreningar och andra gemensamma angelägenheter själva. Detta skapade en stor gemenskap och gav också arbetarna en hel del makt genom föreningar och kommunala organ. Den förmyndaranda som genomsyrar den svenska brukstraditionens ordnade samhällen tilläts aldrig trycka ned Sundbybergsborna.

Arbetarnas tidiga ansvar för den sociala situationen har lett till att Sundbyberg varit ett föregångssamhälle när det gäller kooperation, barnomsorg m m. Till och med i den lokala idrottsrörelsens envetna satsning på breddidrotten märker man Sundbybergs sociala traditioner.

Kommunikationer
Förhoppningarna på Sundbyberg som ett framgångsrikt företag grundade sig på snabba förbindelser med Stockholm-Westerås-Bergslagens järnväg, som invigdes 1876.

Regelbundna förbindelser med Sundbybergstrakten upprätthölls tidigare vid isfritt vatten med rodd- och vevslupar och från mitten av 1800-talet med ångslupar. Ångslupsresan Stockholm- Karlbergskanalen-Sundbyberg tog bortåt en timme men det fanns tillräckligt med passagerare för att trafiken skulle kunna upprätthållas till 1923.

Omkring 1910 reste över 30.000 passagerare med ångsluparna under en sommarmånad och ungefär hälften så många under vardera av månaderna november och december.

Ångslupen gick från början oftare än tåget och trots att Sundbyberg bekostade en del järnvägsmaterial som var direkt avsedd för lokaltrafiken med Stockholm var turtätheten på järnvägen länge dålig.

1900 infördes en del förbättringar. Nytt järnvägsmaterial inköptes och i Sundbyberg tillkom ytterligare en station - Sundbybergs Norra (nedlagd 1963).

1910 drogs spårvägen fram från Stockholm via Haga, Hagalund och Råsunda till gränsen mellan Solna och Sundbyberg där spårvagnshallar uppfördes. 1928 drogs spårvägen vidare in i Sundbyberg och 1959 lades den ned. Den ersattes av en busslinje.

Industrier
Redan före samhällsbildningen förekom på Sundbybergs gård en del verksamheter som hängde samman med jordbruksdriften, men som vi i dag anser har en industriell anknytning.

Dit hör till exempel ett brännvinsbränneri, som inrättades 1762 i ett trähus vid Bällstaån och 1818 flyttades till en ny stenbyggnad intill gården. Dit hör kvarnarna (hästvandringskvarn 1785, en originellt utformad väderkvarn 1819-1858 i nuvarande kv Kolonisten, en ångkvarn som monterades 1880 vid Bällsta bro i nuvarande kv Hamnen). Dit hör också de tegelbruk, som använde traktens leror och i huvudsak tillverkade för lokala behov.

Sundbybergs gård lät också vid Bällsta bro anlägga en ångsåg som utarrenderades med växlande framgångar från 1879. Det torde vara denna såg som kompletterades med den ovan nämnda ångkvarnen 1880.

Behovet av tegel blev naturligtvis större när förstaden började växa upp. Ägaren till Sundbybergs gård köpte 1885 för 500 kronor en ritning till ett tegelbruk med ringugn och uppförde detta strax norr om gården. Det var samma år som han tillfälligt lyckades sälja tio tomter i det annars depressionstyngda samhället. Detta tegelbruk blev inte långvarigt och när konjunkturerna blev bättre omkring 1890 uppförde gårdsägaren ett helt nytt tegelbruk i Mariehäll på andra sidan Bällstaån. Detta senare tegelbruk drevs industriellt och dess huvudsakliga avsättning skedde på Stockholmsmarknaden.

Också stenbrotten och stenhuggerierna hade en viss betydelse i Sundbyberg trots att det knappast vid någon enskild brytningsplats bedrevs arbete i industriell skala. För ägaren till Sundbybergs gård innebar i alla fall stenbrotten en icke föraktlig arbetsfri inkomst samt dessutom andra fördelar. Bergen arrenderades nämligen för 200-800 kronor per år till olika stenhuggare. När bergen sedan var borthuggna blev det lättare att dra fram gator och en hel del nya byggnadstomter hade framskapats ur den bergiga terrängen.

Stenhuggeriverksamheten hade börjat i Solna på 1850-talet och spritt sig till bergen i närheten. Under Sundbybergs första år som förortssamhälle fanns redan minst åtta stenhuggare i verksamhet. Stenhuggarna bildade också 1886 den första fackföreningen i Sundbyberg. Förtjänsterna var under denna tid bättre i stenhuggerierna än inom fabriksindustrin, men förhållandena förändrades under 1890-talet. Under 1920-talets depression var stenindustrin särskilt illa utsatt och de relativt tungarbetade bergen i Sundbyberg bröts ej mer.

Den första industrien som förlades till Sundbyberg utan anknytning till jorden, leran eller berget var Sundbybergs Verkstadsaktiebolag. Grundarna hade redan förhandlat om tomt i Södertälje när de i den första stora försäljningskampanjen 1877 erbjöds och bestämde sig för en tomt vid järnvägen i Sundbyberg. Tomten kostade tio öre kvadratfoten och när verkstaden 1916 lades ned för att järnvägen behövde utvidgas betalade järnvägsbolaget två kronor kvadratfoten.

Ett par andra verkstadsföretag, som senare skulle få stor betydelse, började i mycket blygsam skala. C R Nyberg i ett uthus 1884 till exempel. En stor framgång för ägaren till Sundbybergs gård måste det ha varit när han under samhällets lågkonjunktur 1887 lyckades sälja några tomter till grosshandlaren Max Sievert som planerade en hästskosömsfabrik. Det dröjde emellertid ett par årtionden innan det kom igång någon större produktion på dessa tomter.

C R Nyberg byggde 1891 en ny fabrik i en påkostad och modern arkitektur. Samma år bildades också Sundbybergs Jern- och metallarbetarefackförening, senare Svenska Metallindustri-arbetareförbundets avdelning 33. Den hade från början ett 30-tal medlemmar, men var 1919 uppe i över 1000.

År 1900 fanns i Sundbyberg tolv industriföretag med sammanlagt 315 anställda. Sieverts var störst och hade omkring 180 arbetare, Nybergs omkring 70 arbetare och Alpha 90.

Nybergs växte emellertid snabbt och hade 1913 omkring 200 anställda. Sieverts kabelverk växte under samma 13 år till 300.

Det var inte bara verkstadsindustrin som etablerades i Sundbyberg. Spisbrödsfabriken Kronan anlades 1907 och utvecklades till landets största i sin sort innan företaget gått över styr. Chokladfabriken Marabou, som startade sin produktion 1919, utvecklades snabbt till landets största chokladföretag och är i dag Sundbybergs största arbetsplats.

Den kraftiga industriexpansionen i Sundbyberg fram till tiden efter andra världskriget belyses av följande siffror:

        år - antal företag - antal arbetare
        1900 - 12 - 315
        1910 - 20 - 800
        1920 - 31 - 1248
        1930 - 27 - 2019
        1940 - 44 - 3027
        1945 - 48 - 335

Åtta av företagen 1945 hade mer än 100 anställda.

Den tunga verkstadsindustrin hade fram till 1960-talet en stark ställning i Sundbyberg. Vid denna tid blev det allt vanligare att verkstadsindustrin flyttade ut från Stockholmsregionen till landsortskommuner, där man kunde betala lägre löner. För Sundbybergs del var det då också omöjligt att få tag på tomtmark för de befintliga företagens utvidgning.

Sundbybergsindustrin förlorade på 1960-talet omkring 2 600 arbetsplatser vilket gör det tveksamt att i fortsättningen kalla Sundbyberg industristad. Sieverts Kabelverk, som dominerat samhället hade 1973 endast 650 anställda kvar av tidigare 1600. Under 1970-talet avser Sieverts att helt lämna Sundbyberg.

Även småindustrin har fått svårigheter att överleva i Sundbyberg. Genom de omfattande kvarterssaneringarna i centrala Sundbyberg på 1960- och 70-talen rensade stora delar bort av de ruckel, som utgör småindustrins främsta grogrund. Ett försök att bygga ett modernt industrihotell i Hallonbergen misslyckades delvis efter som hyrorna blev för dyra för småindustrin.

Verksamheter som flyttat in i Sundbyberg och dess omgivningar är lager och dataföretag med stort behov av ytor men litet behov av arbetare. Arbetsmarknaden i Sundbyberg har därför under det sista årtiondet kraftigt ändrat karaktär. Mångsidigheten har gått förlorad, vilket beklagats framförallt från fackföreningshåll.