Gerlögs berättelse- fakta och fiktion

Här kan du höra och läsa en berättelse om Inga och Estrid och hur deras liv kan ha sett ut. Berättelsen bygger på de uppgifter de själva har lämnat efter sig på runstenar och hällar. Runtexterna har sedan tolkats och daterats utifrån aktuell forskning på området. Därtill kan vi lägga de arkeologiska resultat som framkommit på senare år, främst beträffande Estrid.

Med källmaterialet som utgångspunkt berättar vi en historia om de båda kvinnorna och deras liv. Berättelsen är en dramatisering och innehåller förstås sådant vi bara kan ana oss till. Annat vet vi inget om alls – det är ren fiktion.

I den vetenskapliga kommentaren kan du själv se vilka delar av historien som bygger på sådant vi känner till och varifrån det är hämtat. Av kommentarerna framgår också sådant vi bara kan ana oss till och vad som är rena antaganden.

Berättarröst: Kerstin Rabe (spelar Gerlög – Ingas mor), 
Manus: Mats Vänehem, Stockholms läns museum
Vetenskaplig kommentar: Lars Andersson, Stockholms läns museum

Gerlög – Ingas mor:

Livets stigar,
länge jag har trampat,
har sett mer än många kan minnas;
sett vänskap,
stark som svärdet,
lysa som solens strålar.
 
Mig väntar Döden
men innan jag går,
vill jag berätta om Inga och Estrid;
om vänskap det handlar
och till er nu jag lämnar,
historien som är värd att vårda.

Gerlög heter jag
Germund blev min man,
när bara ett barn jag var;
en son fick vi snart,
men Germund drunknade,
kort därefter dog vår son.

Ung var jag ännu
utan man och barn,
då förde min far mig till Gudrik;
flera barn åt honom jag födde,
fast bara ett överlevde,
den lilla flickan Inga fick heta.

Till gården i Sigtuna
åkte Gudrik och jag,
det år då Inga föddes;
fulla var gränder,
av folk som firade
kung Olofs seger över norrmän.

Sigfast från Snåttsta
såg jag rusig och glad,
prisa den unge kungen med ett tal;
sa att kungen var modig,
så rättvis och klok,
ingen var så givmild som han.


Sigfast lyfte upp
sin lilla dotter i sin famn
på gillet i kungens stora hall;
Estrid skulle hon heta,
efter drottningen förstås,
till minne och maning till mod.

När kungen sedan dog
en här av män fick brått,
att band mellan bröder knyta;
söderut fanns Knut,
stark med sitt vapen,
kvickt måste egen kung väljas.

Runt om i landet
reste Gudrik första tiden,
talade med många män om makt;
i Snåttsta fanns Sigfast,
som också hade en son,
till honom lovades vår Inga.

Bestämt sa Gudrik,
att starkt ska landet byggas
släkter måste snarast fogas samman;
äktenskap skulle ingås,
mellan mäktiga familjer,
som bara levt vid sidan av varandra.

På tinget bestämde männen
att gifta Inga bort till Snåttsta,
med sorg var hennes sinne länge fyllt;
men på gården fanns en flicka,
en syster till Ingas man,
det var Estrid som gav henne all tröst.

Flickorna blev vänner
då fick Estrid sitt besked,
en ny familj åt henne hade hittats;
det fanns en stor gård,
en dagsresa söderut i Såsta,
unge Östen fick Estrid till hustru.

Vid Såsta byggde Östen
en gård med flera hus,
det nya Broby hade allt de behövde;
gården gav rikligt,
så gjorde även Estrid,
gav Östen fyra små söner.

Vänskapen med Inga,
växte och blev stark,
blev tydlig i stunder av sorg;
som när yrvädret Gag,
Estrids förstfödde son,
dog mitt i leken att bli vuxen.

Förståndet rann ut
för Estrid en tid,
och Inga satt länge hos henne;
tog över alla sysslor,
såg efter Estrid och bad,
Gud hjälpe hennes själ!

Östen var förtvivlad
bröstet värkte så,
for till Jerusalem för att finna frid;
i Grekland blev han sjuk,
och blek han dog med sorg,
I Broby restes stenar till hans minne.

En son fick också Inga
med Ragnfast hennes man,
en karl full av kraft mitt i livet;
då plötsligt blev han klen,
och dog sen till allas förvåning,
innan sonen hunnit gå dog även han.

Ensam kvar i Broby
var Estrid med tre söner,
som ännu måste växa några år;
i Snåttsta var Inga,
inte bara utan man,
nu var hon också utan barn.

Inga och Estrid
änkor i stormans bygd,
över stora gårdar måste råda;
befalla husfolk,
bevaka egendom,
och fylla alla gårdens förråd.

Folk där i trakten
for fram och tillbaka,
sa att gården blev skött utan vett;
skulle jordarna nu skingras,
som trädens löv på hösten?
släkten ängslades och kved.

Av friarna hos Estrid
syntes främst Ingvar från Harg,
bara han kunde vinna hennes värme;
för Estrid började livet,
hon flyttade till Ingvar,
äldste sonen kunde nu bo kvar i Broby

Ingvar var änkling,
med en yngling till son,
sin hustru han hastigt hade mist;
sen dröjde inte länge,
snart var Estrid med barn,
sin Ingvar gav hon tre starka söner.

Estrids äldste son
en klok och slipad köpman, var lik sin mor på många sätt;
Hans Broby växte fort,
åt både söder och åt väster,
överallt fanns snart en äga som var hans.

Hans unga fru Jorun
hon födde snart son,
i hjärtat av jarlens familj;
när sonen växte upp,
lär hans far ha lärt ut,
hur man hämtar rikedom ur bygden.

De följdes ofta åt
for till Holmgård med varor,
men där sjönk fadern ned och blev sjuk;
de återvände hem,
men kort därefter dog han,
alla böner vid hans bädd var förgäves.

Gamla sår och minnen
grävdes upp i själ och bröst,
just som Estrid sett livet börja ljusna;
till Inga sa Estrid,
att tron börjat svikta,
hade Guds Moder någon mening med detta?
     
Äldre blev Estrid
även hennes Ingvar,
en vinter fick han varaktig hosta;
fort blev han sämre,
framåt våren dog han,
det året dog också kung Emund.

Allianser och förbund
mellan släkter löstes upp,
om jorden tvistade nya familjer,
Estrid och hennes söner,
bestämde sig att rista,
hällarna intill gården i Harg.

Hennes vilja var stark
men kroppen sa ifrån,
ryggen värkte visst värst av allt;
började få svårt att gå,
och ögonen var skumma,
kunde bara se ljus och skugga.

Estrid behövde hjälp
på hösten gick flytten,
till Jorun och barnbarn i Broby;
länge hade hon levt,
lärt sig ett och annat,
var vän till stormännens föräldrar.

Hon talade med Jorun
om att resa stenar vid broar
längs landsvägen söderut från Hagby;
där fanns fria bönder,
frestade att utmana jarlasonen,
men som aktade sig noga för hans farmor.

Tiden var kommen vid livets slut stod Estrid,
hon visste nog om det så väl;
kallade alla till sig,
i kammaren på Broby,
vid bädden bad också Inga.

Hon har berättat
hur Estrid hade ork,
att styra med allt i det sista;
i enkel grav,
hon tänkte sig vila,
invid Gag till den yttersta dagen.

Erik och Inga
levde gifta livet ut,
men där blev det aldrig några barn;
då Erik dog en vinter,
dröjde det inte länge,
förrän Inga tappade lusten att leva.
Ofta blev hon trött
och åldrades med hast,
efter påsken ville hon till sin Erik;
sen bad hon i sin bädd,
en morgon var hon död,
ansiktet var fyllt av salig frid.

Förunderligt är det
faktiskt svårt att tro,
att ingen utom jag lever kvar;
först rådde förvirring,
fast nu är saken klar
enligt lag har bara jag rätt att ärva.
Hur alltihop gick till
hur gård och jordar samlats
i ett enda arv här hos mig;
står nu skrivet på hällen,
i skrift för evig tid,

ifall någon nu skulle undra!

Vetenskaplig kommentar

Berättaren i denna ”saga” är Gerlög. Hon och hennes närmaste finns nämnd på en runhäll (U29) ristad av Torbjörn skald, belägen vid Hillersjö gård på Färingsö. Runhällen går utifrån sin stil att datera till perioden omkring 1060-1100 e. Kr. Inskriften, som är den längsta i Uppland, är mycket informationsrik och den gör att vi kan bygga upp en släkt från 1000-talet. Runorna låter berätta att Gerlög gifte sig med Germund när Gerlög var mycket ung. De fick en son som ej nämns vid namn. Germund drunknade och senare dog också sonen.
     
Samma runinskrift fortsätter med att berätta att Gerlög gifte om sig med Gudrik och de fick flera barn. Endast ett av Gerlögs och Gudriks barn överlevde dock. Detta var Inga.
     
Gudrik och Gerlög åkte enligt berättelsen till Sigtuna. Detta är givetvis ett antagande som inte går att bevisa, vi har ingen aning om ifall just Gudrik och Gerlög var i Sigtuna. Det stämmer dock med antagandet av hur staden Sigtuna fungerade under dess första tid. Staden var troligen befolkad av familjer som hade inbjudits av kungamakten, och den var en arena för politik och en mötesplats där kungen kunde hålla liv i allianser och förbindelser. Sigtuna var en viktig ort i spridandet av kristendomen, och staden blev troligen omedelbart ett maktcentrum. De som ägde tomter i Sigtuna hade med stor sannolikhet gårdar i de intilliggande landskapen.

Utifrån en runsten som står vid gården Snåttsta, i Markim socken, Vallentuna kommun, vet vi att Sigfast under en period ägde gården. Runstenen har betydelse för den fortsatta berättelsen då den berättar att Sigfasts son Ragnfast ensam ägde Snåttsta efter sin far Sigfast. När runstenen ristades var alltså Sigfast död. Om Sigfast var så vänligt inställd till kungen som berättelsen antyder, kan vi dock inte veta.
    
Olof Skötkonung var kung ca 995-1022. Hans drottning var Estrid av Mecklenburg. Estrid är ett namn som således har anknytning till samhällets absoluta topp. Det är ett rimligt antagande att stormän i Sverige döpte sina barn med kungahuset som förebild. Detta givetvis under förutsättning att man var positivt inställd till dem.

”Söderut fanns Knut” syftar på den betydelsefulle Knut den store. Danske Knut tycktes egentligen se England som kärnan i sitt Nordsjövälde. Det verkar som om han efter slaget vid Helge å i Skåne 1026 under en kortare period också hade viss kontroll över Mälardalen. Det har t. o. m. föreslagits att slaget vid Helge å inte stod i Skåne, utan i Uppland. Det finns också ett mindre antal runstenar som har en anknytning till Knut. Detta gäller de stenar som nämner Knuts gäld i England. Åtminstone tre upplänningar har varit med och tagit denna gäld och samtliga är belägna inom ett begränsat område i Vallentuna kommun. Det finns mynt som omnämner Knut som ”kung i Sigtuna”. Detta är dock troligen felgraveringar som har uppstått då svenske kung Anund kopierade Knuts mynt. Knut själv uppger dock vid ett tillfälle att han är kung över en ”del av svearna”, vilket givetvis är en indikation på att han har haft betydelse också i Sverige. Danmark har troligen till vissa delar fungerat som förebild för Mälardalens högre sociala klass.

Att Inga giftes bort med Sigfasts son Ragnfast i Snåttsta, kan vi se på runristningarna på Ekeröstenen U29 och Snåttstastenarna U329, U330, U331 och U332. Runstenarna ger i allmänhet också en antydan om hur äktenskapsallianser skapades mellan släkter inom samma sociala grupp. Arv och äktenskap var troligen fortfarande det vanligaste sättet att förvärva jord på. Det finns dock tecken på att detta håller på att luckras upp eftersom det finns inskrifter som uttryckligen nämner att gårdar har förvärvats genom köp.

En av Snåttstastenarna innehåller uttrycket om Ingas man Ragnfast att: ”han var bror till Gyrid och Estrid”. Varför denna formulering finns på runstenen vet vi inte, men ett antagande är att det kan ha att göra med någon form av arvstvist. Det vi kan säga med säkerhet är att Ragnfast från Snåttsta alltså hade två systrar som eventuellt också var uppvuxna på gården. Det finns också en möjlighet att det rör sig om halvsyskon och då kan systrarna eventuellt ha bott någon annanstans. Här har alltså författaren tillåtit sig att välja den för berättelsen fördelaktigaste möjligheten. Om Inga och denna Estrid hade ett vänskapligt förhållande kan vi inte heller veta utifrån det tillgängliga källmaterialet (runstenarna). Eftersom det är Inga som har låtit resa stenen där Estrid nämns kan vi dock anta att de inte stod i direkt fiendeskap till varandra. Av någon anledning nämns dock dessa kvinnor på ett sätt som förklarar de inbördes relationerna mellan Inga, Ragnfast, Gyrid och Estrid. Stenarna är ristade omkring 1050-1080 efter att Ragnfast har dött.
    
Berättelsen gör antagandet att Snåttstastenens Estrid, Ragnfasts syster, är identisk med den Estrid som nämns på ett flertal runinskrifter i Täby och Fresta socknar. Detta är en förutsättning för berättelsen. Denna Estrid var förmodligen en mäktig kvinna som skulle komma att bli farmor till den relativt välkände Jarlabanke. Antagandet att det rör sig om samma individ bygger på faktorer som samtidighet, den geografiska närheten, ”social kontext” och givetvis namnlikheten. Det finns relativt få individer med namnet Estrid som är omnämnda på runstenarna.
    
Vid södra delen av Vallentunasjön, centralt i bygden ligger gården Såsta. På de omgivande fornlämningarna kan vi se att gården har ett förhistoriskt ursprung. Om det är denna gård som Estrids förste make Östen kommer ifrån är dock osäkert, men det är ett välgrundat antagande. Vi kan utifrån en runsten, U135, i Broby se att Östens gravmonument har legat på Såsta ägor. Det finns dock alternativa möjligheter t. ex. Hagby, Valla och Karby.
     
Från Runstenarna U135, U136 och U137 får vi en hel del information om Estrid i Täby och hennes tidigaste släktingar. Samtliga dessa stenar dateras till perioden 1020-1050 och står vid Broby Bro. Inbördes finns en relativ datering där U137 är äldst.

På den äldsta stenen (U137) får vi veta att Estrid och Östen hade en son vid namn Gag som dog. När stenen restes var Östen i livet. På de övriga stenarna (U135 & U 136), som är ett parmonument, får vi veta att Östen har rest till Jerusalem och dött i dåvarande Grekland (Bysantinska riket). Stenen är således ristad senare än U137. Estrid och Östen hade ytterligare tre söner, Ingefast, Östen och Sven, vilka byggde en bro och en hög efter sin far. Observera att de byggde denna hög trots att Östen hade dött i Grekland. Monumentet var alltså troligen en kenotaf, ett gravmonument utan den döde. Denna hög var synlig in i 1800-talet. Utifrån dessa stenar görs också antagandet att sonen Gag dör relativt ung eftersom hans bröder inte finns med i minnesinskriften till honom. Hur Estrid och Östen känslomässigt tog sin förste sons bortgång berättar runstenarna ingenting om. Inte heller om Östens resa till Jerusalem hade med saken att göra.
     
Från runstenarna U329, U330, U331, U332. Snåttsta och Vreta i Vallentuna får vi veta att Ragnfast, Ingas man, har dött. På stenen som står vid Vreta kommer den kanske viktigaste informationen, nämligen uttrycket ”hon kom till arv efter sitt barn”. Detta påstående överensstämmer med påståendet på Hillesjöstenen U29 att Inga kom till arv efter sin son, en son som aldrig nämns vid namn. Ett rimligt, men absolut ej säkerställt, antagande är att denne son har dött ung, och därför inte nämns vid namn. Informationen avslöjar dock det huvudsakliga syftet med inskrifterna: Inga ärver Snåttsta efter Ragnfast.

De tre sönerna syftar på Ingefast, Östen och Sven. Huruvida Estrid satt kvar just i Broby är omöjligt att veta. Vi kan utifrån runinskrifterna vid Broby göra antagandet att bron på platsen anläggs under första halvan av 1000-talet och som en följd av detta kan vi anta att gården Broby, som är uppkallad efter broanläggningen, anläggs strax därefter. Detta är dock obevisade antaganden; möjligheten finns att bron har existerat tidigare än det omnämnande som finns på runstenarna. Det finns exempel på broar där intilliggande runstenar har inskrifter som påstår att de byggde bron, men där arkeologiska undersökningar kan visa att äldre broar har funnits tidigare. Det finns dock ytterligare indicier som antyder att Broby är skapat på 1000-talet. Ägofiguren på Broby är något annorlunda än övriga gårdar och något självklart gårdsgravfält från yngre järnålder finns ej.
     
Vi kan följa Estrids vidare levnad genom två runinskrifter i Harg, U309 och U310. Stenarna är ett parmonument, daterat till perioden 1060-1100, troligen den förra delen av denna period. Vi får veta att Estrid efter Östen gifte om sig med en Ingvar. Han och hans (inte Estrids) son Ragnvald dog. Estrid gjorde en bro, en tradition som tycks vara ett signum för Estrids släkt. På intilliggande sten finns Sigvid, Ingvar och Jarlabanke nämnda på ett sätt, som tillsammans med ovanstående sten, gör att vi kan anta att de var Estrids söner. Den Jarlabanke som nämns tycks inte vara identisk med den mer välkände runstensresaren i Täby. Denna Jarlabanke hade Ingvar som far, och troligen Estrid som mor. Från andra runstenar kan vi se att Täbys Jarlabanke hade en far som hette Ingefast och en mor som hette Jorun. Vi kan vidare på dessa stenar se en tradition som fanns inom denna släkt; sönerna hade inte sällan samma namn som sin far.
     
Estrids äldste son Ingefast hade hon med Östen. Gården Broby låg troligen inom släktens ägo, men om Ingefast satt där är osäkert. En troligare placering är kanske Hagby, där flera av Jarlabankesläktens stenar har framkommit. Om Ingefast ägnade sig åt handel eller hur hans karaktärsdrag var har vi ingen kunskap om alls, utan detta är ren dramatisering.
     
Informationen om Ingefasts maka Jorun får vi från flera runstenar. Jorun var Jarlabankes mor och Ingefasts andre hustru. Om Ingefast for till Holmgård vet vi inte. Däremot vet vi att Jorun och sönerna ristade en runsten efter honom när han dött.

Hur Ingvar dog vet vi inte. På runstenar är det annars inte ovanligt att man nämner på vilket sätt någon dött, om det t ex skett i strid. Kanske var dödssättet värt att nämna om det ansågs ha gått ärofullt till? Om dödssättet inte nämns, kan man utgå ifrån att man dött av s k naturliga orsaker som sjukdom eller hög ålder.

Emund gamle var kung omkring 1050-1060. Han uppskattas ej i Äldre Västgötalagen som ger honom tillnamnet ”Slemme”, då han skall ha varit ”sniken och icke god att trotsa i den sak han ville främja”. Han tycks också varit i viss konflikt med kyrkan i Hamburg-Bremen vilket märks hos Adam av Bremen. Anledningen var troligen att Emund tycks ha tillsatt sin egen biskop, en Osmund som hos Adam beskrivs som ”en kringresande” biskop.

Med Emund dör den mytomspunna Ynglingaätten ut. Han hade visserligen en son, men denne hade dött innan fadern. De skriftliga källorna från den här tiden är opålitliga och motsägelsefulla, men en maktkamp om kronan mellan rivalisernade släkter tycks ha brutit ut efter Emunds död. Tiden utmärks av politisk instabilitet, där flera tronpretendenter avlöser varandra med bara några års mellanrum. Möjligen ska det stora antalet runstenar som ristas under denna tid, ses mot bakgrund av detta.
     
Författaren gör här antagandet att Estrid är identisk med den individ, vars skelett undersöktes vid arkeologiska utgrävningar i Broby, 1995. Skelettet kunde uppvisa tydliga ålderssymptom som uppkommer hos individer över 60 år. Ryggkotorna hade varit så sammanpressade att de delvis vuxit samman. Dessutom visade skelettet prov på långt gången uppluckring av benvävnaden, sådant som lätt leder till benbrott hos äldre människor (se vidare nedan!).

Om Jorun och Estrid själva bodde i Broby vet vi inte.

Längs en gammal vägsträckning sydväst om Hagby finns flera runstenar placerade. Samtliga runstenar är daterade till perioden 1060-1100. De skall förstås i ett sammanhang och de är ristade i samband med byggandet av en väg som gick mellan Täby till Ed vid Edsviken. På dessa stenar får vi veta att Estrids söner Ingvar (som hon hade med Ingvar i Harg) och Ingefast (som hon hade med Östen i Broby) har dött. Vidare ger stenarna information om släktens övriga relationer i form av äktenskap mm. En av dessa stenar är rest av Jorun och Estrid tillsammans. Vi kan utifrån ovanstående runinskrifter göra antagandet att Estrid nu har blivit ganska gammal. Hon finns med på samma inskrifter som hennes två barnbarn Häming och Jarlabanke. Hon började resa runinskrifter som stilmässigt ligger mycket tidigare. Hon tycks ha fött sju barn. Vidare tycks Estrid ha ”återvänt” från Harg för att nu vara aktiv i Täbytrakten. Troligen för att det var där huvuddelen av hennes barn och barnbarn fanns.

Vid en arkeologisk undersökning som Stockholms läns museum utförde vid Broby Bro 1995, framkom tre gravar. Gravarna bestod av tre individer som var begravda på ett kristet vis, d. v. s. de låg i öst-västlig riktning med huvudet i väst, de var obrända och de hade sparsamt med gravgåvor. Gravarna gick med hjälp av myntfynd att datera till 1000-talet, alltså runstenstid. En av individerna bestod av en äldre kvinna. Hon låg intill läget för en numera bortodlad gravhög som var byggd till Estrids förste make Östen. Utifrån resultatet av undersökningen gör vi antagandet att den äldre kvinnan är identisk med den från runstenarna kända Estrid. Detta är dock ett antagande som bygger på en indiciekedja som är omöjlig att fullt ut bevisa. Denna typ av bevis finns helt enkelt inte inom arkeologin. En av de begravda var en yngre pojke som skulle kunna vara Gag. Detta är dock ett antagande som är ännu svårare att bevisa än hypotesen om utpekandet av Estrid. Det finns helt enkelt flera möjliga kandidater till vem den döde är och det troligaste är kanske att det är någon som ej finns med i runmaterialet. Det var dock vanligt att man begravde i familjegrupper, vilket gör att vi kan anta att de begravda på något sätt är släkt med Östen (eftersom Östens hög har legat på platsen).
     
Gerlögs runsten (U29) har ett relativt uppenbart syfte. Detta är att förklara och bevisa hur Gerlög har ärvt till sig flera stora jordegendomar. Samtidigt går det givetvis att utläsa både dramatik och tragedi i texten. Gerlög överlever ju alla sina män och sina barn. Om det är äkta sorg som ligger bakom inskriften kan vi dock inte med säkerhet säga. Kanske är det ett torrt juridiskt dokument utan syfte att beskriva eventuella känslor.

Lars Andersson, Stockholms läns museum