I stockholmsbyggen på 1890-talet

I stockholmsbyggen på 1890-talet

Arbetarminnen i Nordiska museets arkiv

Jag är född 1878 i Adolf Fredriks församling i Stockholm och har ägnat mig huvudsakligen åt byggnadsarbete sedan ungdomstiden.

Min far var född i Sunne församling i Värmland år 1844, gick några veckor i ett slags skola, som fanns på denna tid, hans sista minne från skolgången var en examen, där prosten kom tillstädes stupfull och satte sig bredvid en av pojkarna och frågade honom, om han kunde stava till skvallertaska. Examen var därmed slut.

Far tog sedan tjänst hos en lantbrukare på Bytorp och var där några år, sedan på ett pråmvarv vid Vänern. En fullgod arbetare erhöll 75 öre per dag, 12 timmar. Efter fransk-tyska kriget 1870 steg daglönen till tre kronor för att sedan sjunka något. Far reste därefter till Stockholm, där han anställdes hos byggmästare P.A. Thorstensson och arbetade hos honom i 35 år. Bland arbetarna må nämnas några hus vid Barnhusgatan och 8 Drottninggatan m.fl.

Min mor var från Västra Emtervik. Hennes skolgång var lika torftig, en sandlåda att skriva bokstäver och siffror i var allt utom katekesen som bjöds. Hon erhöll sedan plats hos löjtnant Lagerlöv som lillpiga för 12 kronor om året och ett Nya testamentet. Hon talade ofta om den lilla Selma, som hon burit i famnen och tröstat för att hon ej var så rörlig som andra barn. Mor reste därefter till Stockholm och arbetade på en vattenfabrik, veckolönen 6 kronor, till giftermålet med far. I den lilla stugan Kammakargatan 20, som ännu står kvar, bodde de några år och där är undertecknad född. Sedermera flyttade vi ut till Bo på Värmdö, där far köpte tomten 1900 och byggde stugan, som var vårt hem, tills mor dog 1919 och stugan såldes och vi tre söner flyttade till staden.

Från år 1896 som jag minns var det stor rörelse med villabyggen, och som jag hellre ville syssla med sådant arbete stannade jag kvar på Värmdö, men till slut måste även jag 1905 söka mig arbete inom staden, på grund de olidliga avlöningsförhållanden, som då förekom vid uppförande av skärgårdsvillorna. Fick man avlöning, så var det bra, fick men det ej, så var det ingenting att göra åt det.

Skärgårdsvillor voro riktiga sorgebarn för ordningsamma yrkesarbetare. Många åtogo sig byggen för tredjedelen av det reala arbetsvärdet. När de sedan ej kunde fullfölja arbetet, fingo de sluta, och ett lag andra fortsatte på samma sätt. Så var det på Elgö nära Saltsjöbaden, där jag arbetade vintern 1912, och vid Österskär var jag så sent som 1919, där blockerade vi, och blockaden kvarstår ännu.

Från 1911 har jag vistats i Stockholm med timmermansarbete, längsta tiden hos Byggmästare Blomdahl, sedan 1913 vid Benmjölsfabriken i Ulvsunda, därefter 1 år med Spetsbergs-expeditionen på Sveagruvan. Vi byggde 1918 bostäder och magasin jämte kajanläggningar, reste sedan hem efter 13 månaders arbete.

Vi voro tre bröder i samma yrke som alla i tur och ordning fingo följa med far. Det var då övervägande små villor, ändringsarbeten, stall och bryggor och annat reparationsarbete som förekom. På detta sätt blevo vi yrkesvana.

Från ett arbete på Kungsholmen 1896 har jag ett minne. En gammal timmerman Svensson och en ungkarl, som tillhörde en religiös sekt kallad ”Sprängbataljonen”, voro arbetskamrater. Det var ständigt gruff från Svenssons sida, men han fick aldrig ett hårt svar, även om han uppträdde överlastad och skällde grovt. Svensson slutade sedermera under förebärande, att han ej hade flera skällsord kvar.

Vid Skärholmen i Huddinge byggdes 1896-1897 ny ladugård, arrendatorsbostad m.m.. Timret höggs på gårdens ägor, bildades på byggplatsen och därav uppfördes nämnda byggnader. Jag hade 20 öre per timme som lärling, och det var att gå till hemmet lördagen och åter söndagseftermiddagen, något över en mil. Maten lagade vi själva i den stuga vi bebodde på arbetsplatsen. Det var stekt fläsk, kokt sill, potatis, kolbullar, någon gång ägg och så kaffe förstås i det oändliga.

Vid ett bygge på Engelbrektsgatan 1897 bodde jag på Kungsholmen. När vi kommo till arbetsplatsen, var det att lägga rock och matpaket var som det passade sig bäst, någon bod fanns ej, utan vi hade det ruggit, när det regnade. Bäst var att sätta sig på ett kafé, om man hade pengar till det, annars kunde man gå till Träsktorget, där mat serverades i tält, som voro uppsatta på torgplatsen. Maten kostade 35 öre portion med svagdricka gratis.

Tre yngre kvinnor buro bruket till murare på detta bygge. Tonen mot dem var ganska lugn och sansad men kunde ibland slå över och bli kladdigt rå.

Enligt vad jag kunde uppfatta, voro murare de enda, som då höllo tillsammans. Hos oss andra var det att klara sig så gott som möjligt var. Ett slags ackord tillämpades av timmermännen, men det var inte för alla, utan en del gingo för timlön, som på sommaren 1897 blev 35 öre.

Eftersom byggen den tiden voro mera säsongsartade, var vintrarna en hård tid för de flesta byggnadsarbetarna, dåliga förtjänster på sommarn intet alls på vintern. Det kunde något upphjälps med att de äldre arbetarna hos de större byggmästarna fingo arbete med sortering i materialbodarna och materialgårdar den svåraste årstiden.

Att bliva lagbas på denna tid tillgick på samma sätt som nu för tiden. En av byggmästarn eller hans bekanta känd timmerman gjorde upp med mästern att ställa sig i spetsen för laget och själv skaffa folk till densamma, detta tillvägagångssätt tillämpas ännu.

Man kan säga att byggarbetare huvudsakligen kommo från provinserna. Smålänningar stodo för det mesta för murningen, men detta arbete gled sedan över till dalkarlarna i övervägande antal. Träarbetare rekryterades mycket från Värmland och Norrland. Så var förhållandet utställningsåret 1897 och fortsatte sedan i samma takt. Det är något att förvåna sig över att sällan någon stockholmspojke blev yrkesman i byggena, utan för det mesta gick som hantlangare.

En liten historia minns jag från Norska ministerhotellet 1912. Byggmästaren var ingenjör Norén. Det var den tiden, då kafferaster förbjödos. Vi gingo i alla fall, och mötte så i plankgrinden en verklig lord med hög hatt och eleganta later. Han stannade och frågade, vart vi tänkte gå. Då vi aldrig sett någon byggmästare med en sådan elegans, trodde vi, att denne herre ville driva med oss och han fick en mängd utsökta skällsord och tillsägelser att inte blanda sig i våra affärer. Vi gingo sedan till kaféet, och vid återkomsten fingo vi se, att den elegante herrn gav vår vaktmästare en del order. Vi kände oss mycket enkla, herrn försvann hastigt, och vi frågade vaktmästaren, om ingenjören avskedat oss. ”Nej, varför skulle han det.” Då måste vi omtala hela förloppet och hörde sedan intet om saken.

Den stupida uppfattningen hos byggherrar om fackförening och arbetarrörelse var verkligen underlig. De värsta motståndarne voro de som från intet svingat sig upp till förmögenhet och god samhällställning. De gamla stabila timmermansbasarna hade många en hård dust att utkämpa med dem.

Ett Stockholms stenhus på 1890-talet tog lång tid att bygga. Bara grunden med sprängning, utschaktning och gråstensmurar tog nära ett år. När huset var uppmurat och taket pålagt, vidtog arbetet med underpanel och blindbottnar, skiljeväggar, även de av plank och bräder, jämte ställningar för trappmurning. Uttorkningstid var omkring 1900 tre månader för invändig puts, sex månader för utvändig puts, som i sig själv var ett långvarigt arbete med listverk och allehanda utsmyckning av fasaderna.

Då invändiga putsen var färdig, påbörjades golvläggning. Golven lades av 11/2 spånhyvlat virke, helst gran, som var vitare än furu. Alla golv lades med friser runt väggarna, jämte avfrisning för eldstadsplaner.

På 80-talet förefanns en otrevlig företeelse, de så kallade procentarbasarna, som bestod i att en träarbetare åtog sig ensam träarbetet på flera ställen och sedan antingen tog folk direkt från landsorten eller också medgörliga arbetare från staden. De erhöllo endast timlön, helst så låg som möjligt. Det eventuella överskott tog basen för egen del, han hade i vanliga fall gjort upp med byggmästaren om klumpsumma för arbetet, detta kunde gälla ställningsbygge men även golvläggning och ibland golvhyvlingen. Detta tillvägagångssätt utrotades av fackföreningarna före sekelskiftet.

Vid uppförandet av en villa å Lännersta 1911, voro undertecknad jämte en kamrat inbjudan av byggherren till taklagsöl. Det bestod av innehållet i en kartong (skor 44), som vid öppnandet befanns vara 2 goda smörgåsar per man, en duktig snaps, ett glas öl, var sitt glas vin, en miniatyrkopp kaffe, en liten konjak och 2 cigarrer var. Hur han kunnat packa allt detta så nätt och prydligt, som han gjort, har jag ofta funderat över. Byggherren var Grossör och Vice Konsul.

Övriga taklagsöl som jag varit med om hat i många fall varit för mycket blöta. Bäst har jag gillat, när man fått hålla festen på bygget och där gjort anstalter för att erhålla sittplatser jämte bord för välfägnaden. Annars har byggherren inbjudit till restaurang, men då måste man ju byta kläder och då det varit långt hem, har det mesta av den primitiva glädjen avdunstat.

Den så kallade inkilningen var i de flesta arbetslag nästan ofrånkomlig, om man ville stå väl med kamraterna. En liter brännvin medtogs till bygget, fördelades strax ”muntligt” så att säga. Att låtsas glömma var inte värt, då kunde men ha en massa träkilar tillhuggna och travade på den sittplats men brukade använda. Detta var en tydlig vink, som man måste förstå.

Då jag 1906 i ett hus vid Drottninggatan hantlangade åt min far, som hade golvläggningen därstädes, hade han för utsalning, frisning och golvläggningen 30 öre per kvadrataln, (spånthyvlat 11/2 tums virke), för ställning, blindbotten och underpanel 14 öre per aln, detta fritt uppgjort med byggmästaren.

År 1911, då vi arbetade på Elgö vid Saltsjöbaden, satte byggmästaren själv pris på varje villa. Storlek 2 rum och kök jämte 2 rum en trappa upp, 2 verandor, 1200 kronor, något större villor 1800 kronor. Detta gick ej så länge, summan var snart förbrukad, och då var det att sluta halvgjort arbete, förmodligen fick entreprenören också avsked och andra fingo fortsätt arbetet.

I Byggmästar Thorstensons nybyggnad i början av Norrtullsgatan arbetade min far 1894. Min mor och jag hälsade på honom en dag. Han jämte 3 andra timmermän fingo tillstånd av byggmästaren att avdela en skrubb 2 trappor och att bo där under ett par månader på sommaren, då det var mycket svårt att få hyra som inneboende hos någon familj.

L. Aug. Jönsson