Svarvare på mekaniska verkstäder

Svarvare på mekaniska verkstäder

Arbetarminnen i Nordiska museets arkiv

Jag är född i Köping 1872. Min far var maskinist, sedan filare på Köpings Mek. Verkstad.

10 barn föddes i detta äktenskap. Det var fattigt och trångt i hemmet. Vi barn fick hjälpa till med litet av varje. Far hade 25 öre i timmen på verkstaden.

Vi hyrde ett stort rum 4 X 4 meter i Verkstadens hus. Det fanns ej kök. Inredningen bestod av en skänk 2 bord och för övrigt sovplatser. Fastigheten var ett tvåvåningshus med 4 större rum och 2 mindre rum.

Första arbetet utom hemmet var, då jag vid 11 års ålder vallade kor hos en bonde en mil från Köping. Det var en lycklig tid. Det var en sommar och de kor jag hade att se efter skötte sig själva. Fullt upp med mat och en god husbonde hade jag. När jag sluta, fick jag 5 kr. för mitt så kallade arbete, en hel förmögenhet för mig.

Mitt nästa jobb hade jag vid Köpings hamn, där jag skötte en vinsch för lastning och lossning av båtar. Arbetet började kl. 6 och fortgick till 6 på aftonen med ett par raster för mat. 73öre om dagen betalades.

När det var bråttom, fick jag även arbeta på natten. Jag var ibland utan sömn i 24 timmar, för mycket för en elvaåring. Det visade sig snart. En dag stod jag och halvsov. Jag hade satt in foten, den vänstra i en kuggväxel för att vila den. De skrek upp igen, jag satte igång och fick foten nära nog avklippt ovan tårna. Fyra hamnarbetare turades om att bära mig till lasarettet i ett träkolsfat. I tre månader låg jag där och tack vare min ungdom och en god skötsel läktes såret och jag fick behålla min fot.

Min avlöning vid hamnen fick jag lämna till hjälp i hemmet. Efter beväringen, som jag, fullgjorde på Salbohed, lämnade jag föräldrahemmet och Köping i november 1894.

Jag gifte mig i Karlstad år 1903. Vigseln ägde rum i domkyrkan. Efter vigseln var vi i vårt hem, vilket bestod av ett rum och festa på kaffe, några vänner till oss. Det var allt. I Anna Sofia hade jag en utmärkt hustru. Vi var goda vänner och kamrater under alla år vi var tillsammans. Hon avled I947 vid 84 års ålder. Äktenskapet var, barnlöst, men min far var ju så duktig i den vägen, så det kunde jämna ut sig.

I april 1888 började jag på Köpings mek. Verkstad. Mitt första jobb var att rensa gjutgods i gjuteriet. Jag kom sedan in på mekaniska verkstaden, där jag stod i en putssvarv och slipa och putsa maskindelar. Efter detta en kipphyvel, där jag stod några år och så till sist en svarv, som sedan blev mitt yrke under alla dessa år.

Verkstadens första tillverkning var tröskverk. Därefter började de så smått med arbetsmaskiner, förbättrade dem undan för undan, så nu är ju Köpingsmaskiner kända i både in- och utlandet för god konstruktion.

Arbetstiden var om jag minns rätt från 6 på morgonen till 7 på kvällen med en frukostrast på en halv timme och middag 1-2 timmar. Min far var och röck i en vällingklocka som signal vid den tiden. Vi hade en verkmästare och en svarvarförman. Det var humana arbetsledare, särskilt verkmästaren. Timpenningen var omkring 25 öre för de äldre, och för oss pojkar 5 öre. Det var rätt god ordning i gångar och städare hade vi men hygienen var det dåligt med. De flesta gick hem otvättade som de var. En och annan kunde tvätta av händerna i en hink.

Jag hade nu 4 år i yrket och ville ut. De behövde en svarvare på Atlas i Stockholm. Jag sökte och fick den. Atlas verkstäder låg i Vasastaden vid Klara sjö. Jag började där den 26 november 1894. Verkstadschefen var direktör Damm, verkstadsingenjör Jakobi. De var humana arbetsgivare. Jakobi var en originell herre. Jag kommer i håg några ord i hans brev till mig, där han sade: ”välkommen hit och vi skall göra snyggt och fint till ni kommer”. Det var det också, och en ny svarv fick jag av Atlas egen tillverkning. På baksidan av prisman hade jag en ställbar slid för svarvning av koner. Varje fackman förstår hur bra detta var.

Atlas verkstäder var i några fall föregångare i att skapa trivsel och hygien. Vi hade ett badhus, där vi vid arbetets slut på lördagar kunde få ett varmt bad. Det kostade – vill jag minnas – 25 öre. Det var ju trångt och omodernt men ändock bad. Atlas hade även inrättat ett intressentskap, där goda arbetare kunde kallas till intressenter. Ärligen utdelades till dem en viss procent av bolagets inkomst.

Tillverkningen var lokomotiv, lokomobiler, ångmaskiner, boggievagnar och arbetsmaskiner. Arbetslag hade vi, ett lag för lokomotiv, ett för arbetsmaskiner, ett för boggievagnar och så en man i varje lag, som skulle ta ansvaret för arbetsförloppet i svarvarna. Var man fick en ritning och material och så var det bara att sätta igång och göra arbetet färdigt. Kontrollanter hade vi ej. Vi svarvade efter schabloner, tolkar och ringar.

Arbetstiden var så vitt jag minns från 7 på morgonen och till 6 på kvällen med en frukost på en kvart och middag mellan 1-2.

Vi hade en verkmästare och två förmän, det var humana män. Och så hade vi ju ingenjör Jakobi, som kom in ibland. Det var en driftig man och han kunde konsten – att ta folk. Han var ej noga med kläder. Vinter som sommar gick han klädd i en mörkblå kavajkostym, aldrig någon överrock. På huvudet hade han en rysk svart filthatt med stora brätten. Han var undersätsig och starkt byggd och hjulbent. Han påminde om en sjökapten. Vi måste, när vi svarvade metall, göra rent under svarven. Detta hade en svarvare glömt, Jakobi kom och fick se detta och sade till svarvaren: akta sig för sjutton, så inte Lammen får se det där. Lammen, det var verkmästare Lamerius.

Jakobi kom en dag i sällskap med Lamerius och mötte då en arbetare, som var i boggievagnslaget. Denne hade smutsat ner sig från topp till tå, ansikte och armar. Den mannen ska vi öka på åt, sade Jakobi. Ja, karlen fick 1 eller 2 öre påökt, de ökade aldrig mer, på den tiden.

År 1896 inträdde jag på förbundet i avdelning nr 1 Stockholm. Jag slutade på Atlas i augusti 1898 och började på Separator. Min timpenning var då 38 öre. Nu blir det korta anställningstiden, jag hade fått för mig att jag skulle praktisera så mycket som möjligt på olika verkstäder, det kunde vara nyttigt. Separator var en gammal verkstad, trångt och olustigt på alla vis. Jag fick en gammal svarv, i den skulle jag svarva separatorhuvar. Det var ackord och mycket nedpressat, förtjänsten blev dålig. Jag började nu ångra, att jag slutade på Atlas.

Jag får nämna, att någon uppsägningstid ej förekom utan man kunde sluta när man ville och få sparken, när man inte ville.

Min nästa plats var Karlsviks gjuteri. Denna verkstad låg också på Kungsholmen nedåt Norrmälarstrand.

Tillverkningen var fotogenmotorer. Det var en liten trevlig verkstad men några anordningar för hygien fanns ej. Man fick tvätta sig i någon hink eller låta bli.

Jag bodde då i Vasastaden. För att komma till mitt arbete måste jag gå den långa vägen över Kungsbron (S:t Eriksbron fanns ej då) och sedan Fleminggatan, men vi hade ett par gamla roddbåtar vid Klara sjö, som vi kunde ta, om vi hade bråttom. Det var en måndagsmorgon detta hände. Jag var sent ute, måste ta någon av båtarna, som låg ungefär där Atlas då låg. Dimman låg tjock över Klara sjö, man såg knappt båten. Det var rusning i den ena båten. De packade sig på. I den båt, jag var, fanns det blott en tre à fyra män. Den andra båten kantrade mitt i sjön. Det var ett förskräckligt skrik därifrån och vi var för långt borta för att kunna hjälpa, och så den otäcka dimman. Samtidigt var det tjut och skrik från Grubbens ålderdomshem och sinnesslöanstalt. Denna morgon drunknade en 7-8 personer. De, som kunde simma, såg inte stranden och så drog de ner varandra. Nu blev det liv i tidningarna de förde ett väldigt väsen och så kom omsider S:t Eriksbron. Denna morgon glömmer jag aldrig.

Mitt sista arbete i Stockholm var hos bröderna Hults rotationsångmaskiner, också på Kungsholmen. Det var en ljus och trevlig verkstad och bra ordnat. Arbetet var noggrant. Vi hade stickmått och tolkar och ringar att svarva efter. Bröderna Hult var humana arbetsgivare och hade själva varit mekaniska arbetare och de såg genom fingrarna med mycket, som ej skulle tolereras nu. Tiderna var sådana, en arbetare kunde ha en plunta med sig och tog sig en sup under arbetet. Detta såg de, men de fäste sig ej vid det.

Ja, nu hade jag arbetat över ett år på denna verkstad och det var tid för mig att söka något annat. Jag ville ifrån Stockholm. Jag hade fått plats på Karlstads mek. Verkstad.

Jag började den 8 mars 1901. Det var som vanligt då för tiden, trångt, mörkt, gamla utslitna maskiner. Verkstadens tillverkning var i huvudsak pappersmaskiner.

Svarveriet flyttades så småningom till en annan avdelning där det var högre i taket och ljusare. Nu inköptes det 2 nya svarvar av amerikansk konstruktion. De var utmärkta. Den ena fick jag, och denna svarv hade jag hela tiden till jag pensionerades. Vi arbetade efter schabloner, stickmått, tolkar och ringar, men så småningom kom ju Johanssons måttsats och mikrometer och så snabbstålet, det var en välsignad sak. Förut var det ett evigt spring att slipa och härda våra stål. Fick man nu hård materiel var det bara att använda snabbstålet, det tog med sig allt grus och sten. Och så svetsningen hur många arbeten har inte det räddat.

Verkstaden kom nu att tillhöra Axel Johnson-Koncernen. Moderna maskiner inköptes undan för undan och det gjordes mycket för arbetarnas trivsel, vi fick W.C., tvättställ, matsal. Min timpenning var, då jag började här, 28 öre, när jag pensionerades den 1:a oktober 1943 var den 99 öre + index. Man måste ha upplevat både gamla tiden och den nya för att kunna göra jämförelser. Det är ju som natt och dag.

Ture W.