Stenhuggare i Roslagen

Arbetarminnen i Nordiska museets arkiv

Jag är född 1884, St Larsgatan 14, Uppsala. Som ogift hette min far Karlsson, som flicka hette min mor Överström. Före sitt giftermål arbetade min far på Oxelösund-Flen-Vestmanlands järnväg. På grund av att så många arbetare hette Karlsson anmodades han att ändra namn och tog då namnet Lindberg. Redan som järnvägsarbetare var han stenhuggare. Tjänstgjorde som stationskarl på en mindre järnväg en tid som nämnts ovan. Flyttade som gift till Uppsala som stenhuggare vid Universitetet. Vid domkyrkan under restaureringsarbeten som både stenhuggare och murare. Senare arbetade han vid Artillerikasernerna som Stenhuggare 1 år, sedan reste han till Vätö, där han arbetade för Kungl. Operan, Riksdagshuset och Riksbanken, samtliga byggnader äro alla huggna på Vätö.

Mina föräldrar var båda östgötar, bägge födda 1849. Min far hade arbetat i yrket över 60 år. Avled 1927 78 år gammal. Mor avled 1930 81 år gammal. Levnadsomständigheterna för både far och mor hade varit hårdföra. Vi voro 7 syskon, 5 bröder och två systrar.

För mor var detta att sköta hemmet inga sötebrödsdagar, särskilt med tanke på den tidens inkomster med omkring 2:50 och 3 kr. om dagen för 10-12 timmars arbetsdag. Min far högg sten ända till sitt 77:de år. Detta var heller inte några latmansår.

Någon kunskap om fars och mors uppväxtår har jag inte annat än att det var arbete inom jordbruket före äktenskapet.

De tidigaste barnaminnena äro ganska vaga före 6 års ålder. Efter denna ålder finns mycket att berätta. För att bidraga till matfrågans lösning, fick en äldre bror och jag varannan dag före kl. 6 på morgonen stå i kö vid dom större restaurangerna i Uppsala. Då utsåldes för en billig slant föregående dags matrester.

Hade man tur att komma i tätgruppen, kunde man få avsevärda kvantiteter av diverse kött, korv, ost, fläskbitar. Kom man långt i kön, råkade all härligheten ens näsa förbi.

Ens intressen voro inte inställda på något särskilt. Man var besjälad av stark samhörighetskänsla. Alla tillfällen, som gav en slant att bidraga till hemmets ekonomi, försatt vi grabbar aldrig. Under skollovet jobbade man som springpojke.

Den varje år på förvintern återkommande Distingsmarknaden var för oss grabbar ett eldorado. Välsituerat folk gjorde stora inköp. Vi grabbar passade på att hålla oss framme och få ett skubb som vi kallade det. Och var folk i julstämning, blev inkomsterna rätt så bra ibland.

Hemlivet var för övrigt mycket bra. Far och mor gav allt det goda som det östgötska kynnet medgiver. Grannsämjan var ju inte, så bra alla gånger. Vi bodde i en folkrik stadsdel i Uppsala, därtill inhyste fastigheten, där vi bodde, inklusive 2 byggnader, 12 familjer med flera och färre ungar. Alla mödrar var ju heller inte så godmodiga av sig. Så krigsandan gjorde sig ofta gällande.

Skolgången blev först Luthagens småskola, senare Prins Gustav Adolfs folkskola. Att här skildra allt man upplevat, blir för mycket. Gymnastiken och slöjden var mina favoritämnen. Gymnastiken resulterade i premie med en skolresa till ”Skokloster” vid Mälaren. Genom skomakareslöjden fick jag lära mig skoreparationer. De sämst lottade skolbarnen fick sina skor lagade gratis. Vi var 12 klasser, varje klass avdelade i åtta lärlingar. 2 slöjdtimmar i veckan blev 182 reparationstimmar, det blev många skor lagade då.

Första gången jag ämnade föräldrahemmet var vid 18 år, återkom senare, men lämnade det definitivt vid giftermålet 1909. Barndomshemmet med dess bostäder gav ju övrigt att önska. I vår familj var vi nio stycken, som skulle dela 2 rum på vardera 17 kvm.

Inredningen vill man helst glömma. De möbler, som fann, var omålade träholkar, som någon gång, vilket årtal kan jag inte minnas, fick sig en påstrykning av någon sorts färg. Sängplatserna var ju få till antalet. Man fick ligga flera i samma säng, särskilt då det skulle bli en tillökning i familjen. Då fick man faktiskt bunta ihop sig för att få plats. Säkerligen skulle det göra nutidens ungar gott att gå igenom vara prov. Där man inte fick vara så noga, om man låg på en gammal vinteröverrock eller ett par trasmattor. Något högtidligt inslag var mera sällan. Några gånger om året inbjöd min far sina musikkamrater till musi kövningar. Det var så att min far och äldsta bror tillhörde Metodistkyrkans musikkår. Vid dessa tillfällen fick man vara intresserad åhörare.

Ett nöje som vi pojkar inte uppskattade så högt, var söndagsandakten. Den hölls obligatoriskt varje söndag. Då därtill vi var den enda familj inom fastigheten, vars föräldrar voro religiösa och tillhörde metodistförsamlingen, förstår man lätt känslorna hos oss ungar, då vi fick söndagsförmiddagen spolierad och måste avstå sådana nöjen som skridskoåkning, kälk- och skidåkning. Ett nöje som vi fick deltaga i om kvällarna till begränsad tid var när far satt och reparerade skor, då även jag som slöjdlärling var rätt kunnig i facket. Och vi hade jämt göra uteslutande för familjens behov. Kanske någon gång även utomstående fick sina skor reparerade.

Ovan skildrade händelser äro mest att notera till 14 års ålder. Efter konfirmationen inträdde en annan epok i vårt liv.

Mitt första arbete utom hemmet var 1902. I sällskap med min 3 år äldre bror, själv var jag arton år, reste vi till Dalarna, närmare bestämt Orsa. Eriksson & Källströms stenhuggeri Stockholm, hade en sandstensbeställning till Gävle-banken i Gävle. Arbetet bestod av råkopp, 12 cm hög, varierande längden, pris 0,72 öre pr löpmeter, fria ämnen. Visserligen var materialet sandsten, men nästan lika hård som granit. Under vintermånaderna 30-40 grader kallt. Man kände, att man fanns till, åtminstone den övre delen. Fötterna var många gånger känslolösa. Inga verkstäder att stå inom utan fria skogen. Arbetsdagen utgjorde 10 timmar från 7 till 6 em. En specifikation hur avlöningen användes finnes ingen anledning att göra. Med mycket små anspråk på tillvaron, kalkylerade man så att debet och kredit gick ihop.

Även räknade man med att respenningar måste man ha, så man inte behövde luffa hem. Arbetsplatsens namn var Mässbacken, Orsa. Den 10 april reste vi därifrån hem till Vätö.

Som jag till en del skildrat uppväxtåren, vill jag övergå till ungdomslivet. Vi har bott på en omfluten ö i skärgården. Vi bildade en gymnastikklubb och varje till fälle som gavs utom arbetet, sammanträffades alla pojkar till träning. Vidare var ju segling en älskad sport. Anordnandet av kappsegling, kapprodd blev evenemang för sommaren. Vintern med sin skridsko- och skidsport rönte stort deltagande.

Också musiken fanns på programmet, anslutningen till en stråkorkester blev stor med 12-13 medlemmar. Vid varje tillfälle som musik behövdes, stod vi till förfogande. Också en fördel för öns föreningsliv att inte behöva rekvirera från annat håll.

Fick man lusten att bekanta sig utåt byarna på fastlandet, blev cykeln kommunikationsväsendet, i värsta fall en hästskjuts.

På grund av att min far sökt sig till Vätö, dit Norrtelje Mek. stenhuggeri förlagt sin verksamhet, flyttade hela familjen dit 1899. Jag konfirmerades samma år 28 april. Någon dag efter började jag som stenhuggarlärling.

Att det fanns möjligheter att utbilda sig till en god yrkesman bör ingen betvivla. Riksdagshuset och Riksbanken visar ännu i dag så många olikartade profiler i fasaderna. En gammal stenhuggare känner sig sentimental vid alla lådformationer som planteras i form av nybyggnader. Nutidens stenhuggare kan aldrig få den tillfredsställda känslan med uthuggning av bara raka linjer.

Den gamla arkitekturen med skulpturella profilerade fasadsten med fodran på yrkesskicklighet gav stenhuggaren känslan av att ha skapat något av värde.

Stenhuggeriet var förlagt till en holme med en förbindelsespång emellan ön och holmen, som hette Gärholmen.

Det var en hyresbarack för 8 familjer, 4 rum för ungkarlar, ”Futten” eller värmestuga, som det nu heter, smedja, förrådshus, 1 stor verkstad för 25 man, 4 mindre verkstäder. Nuvarande J. G. Petterssons stenhuggeri ägdes då av ovan nämnda bolag.

Bolaget sysselsatte ett antal av ungefär 150 stenhuggare. Arbetschefen hette Herman Gille, disponent, ingenjör J. Karlsson, mätningsförman P. J. Johnsson, bergförman J. Eriksson.

Bland alla dessa stenhuggare fanns knappast ett län, som inte var representerat. Det hade naturligtvis varit intressant med ett namnregister, men man minns ej namnen. Den tidens mentalitet var annat än nu. Det fanns inte en stenhuggare utan han hade ett smeknamn. Här några exempel: ”Stora Jon”, ”Pigg Anders”, ”Kärleks Jon”, ”Eleven”, ”Södertälje Kalle”, ”Ryssby Sven”, ”Lång-Anders”, ”Lilla Halland”, ”Sala Erik”, ”Tabb Göken”, ”Bar Erik”, ”Franska Löjtnanten”, ”Stortingarna” 2 bröder, ”Kabella”, ”Smålands Sven”, ”Blekings Nisse”, ”Pålle Håkan”, ”Skånska Nisse”, ”Vackra Söder”, ”Svarta Kalle”, ”Jankovits”. Detta bara några ur högen. Samtliga nämnda var alla goda yrkesmän.

Nu var saken den att allting som vintertid tillverkades, lagrades över vintern på grund av att ingenting passades in förrän under sommartiden och under gynnsammare väderleksförhållanden. Under sommaren gick en bogserbåt med pråmar. Uteslutande med huggen sten till Helgeandsholmen Stockholm. Inklusive Riksdagshuset och Riksbanken. Alla dessa tre är från 1899-1902, gyllene år för stenhuggare.

Som jag med flera fick sluta på grund av indragning av arbetsstyrkan, fick jag arbete som jag förut nämnt i Orsa, Dalarna. Arbetade där i 4 månader och blev åter Vätöbo. Efter diverse arbeten hemma for jag till Södertälje 1902 på försommaren. Ett skolhusbygge med sockel och diverse trappor blev min stenhuggning i 4 månader. Kom åter till Vätö, arbetade åt mindre stenentreprenörer till 1904.

Detta år kom en stor beställning till Hillevikens Stenhuggeri, Björkängen, Vätö. Det var Sofiakyrkan i Stockholm höggs här. Jag började på detta jobb men for till Örnsköldsvik för samma bolags räkning. Då fick naturligtvis ungkarlarna åka. Efter några veckors jobb var man åter Vätöbo. Arbetade på flera platser på ön till i april 1905, då jag åkte in till militärtjänstgöring vid Göta Livgarde i Stockholm. Så efter fullgjord värnplikt fastnade man åter på ön.

Vid den tiden började stenhuggningen visa tillbakagång på Vätö. Vi bildade ett stenhuggarebolag, som vi döpte till Piggbolaget, bestämde aktiepriset till 50 kr., ingen som helst inregistrering. Vi satte i gång och var 15 man.Den ledande mannen var stenhuggare, hans fosterson uppmätningsbas. En avöns handlare var med i händelse man behövde handla på kredit.Vi lyckades få en bra beställning, en skola på Söder i Stockholm. Som vi i bolaget måste dela upp oss till stenuttagning och transporter, måste vi ta in utomstående stenhuggare. Beställningen rörde sig omkring 25.000kr. Alltnog, när beställningen var färdig, fanns inga pengar att utbetala till våra avlöningar. Dom utomstående fick sina avlöningar och vi som bundit oss för beställningen fick 407 av intjänta 900kr. på 7 månader, så var den saken klar.

Vintern 1906, närmast lik 1909, blev svår för oss stenhuggare på Vätö. Jag för min del hade lyckats skrapa ihop en 10kr. till 30 dagars repetionsmöte.

Men det ljusnade åter. Påhösten samma år fick Hilleviksbolaget Trollhättans kraftstation. Detta arbete räckte något år till slutet av 1907.

Jag vill minnas att även 1908 var ett skapligt år. Jag arbetade vid Stockholms Stenhuggeri. Så kom 1909. Först kom mitt äktenskap, sedan storstrejken och med den sparken från Vätöberg. Vi var nog dumma med sympatistrejk. Följden visade sig för en del ogynnsam.

1910 fick man lära om till gatstenshuggare. Då stod man nästan på svältgränsen och vi som var hemma låg i ständig väntan på meddelande.

I början på mars 1911 kom order att vi skulle vara resklara till 13 mars. Vi var 4 man, som reste den 13 mars från Norge. Beebe Plain Vermont Canada blev platsen för vår verksamhet. När vi kom till vår bestämmelseort, blev ingen vila. Vi började jobba andra dagen vi var där. Vi fick nästan börja om på nytt. Här var allt arbete maskinellt. Nya typer av verktyg. Måttsystem var fot och tum, men allt går, när man är ung. Okunnigheten med språket blev ett visst handikap.

Så småningom fick vi veta, att stenhuggeriet var blockerat, scabb alltså som det heter på engelska.

Vi kom genom en medlem, H. Malmqvist, tillhörande Bane sektionen av U.S.A. stenhuggareunion, att efter en plikt på 10 dollar bli medlemmar av stenhuggareunionen. Fristen då vi måste hava lämnat Beebe Plain gick ut i juli samma år. Jag hade under tiden fått jobb i Milford Massachusets, arbetade där 1911-1912, gjorde en avstickare till Keen Newhampshir på hösten 1912, efter 5 veckors jobb blev det en tripp till New York. Vistelsen blev kortvarig även där, 3 veckors jobb, så åter Milford, där jag stannade till den 12 december 1913. Då jag aldrig känt någon trivsel vid amerikavistelsen, tog jag båten hem till Sverige den 13 december 1913.

1914 började jag vid J. G. Petterssons stenhuggeri i Karlsängen. Skogshögskolan vid Frescati i Stockholm blev det arbete, som räckte något år.

1916 var jag rallare på Inlandsbanan. 3 månader räckte det jobbet. Så blev man inkallad till 45 dagars militärtjänstgöring 1917. Åren 1917-1927 arbetade jag korta tider hos olika arbetsgivare på Vätö. Gjorde en sväng till Norrtälje och Uppsala, även det kortvariga arbeten.

Så kom Tändsticks-trustens hus i Stockholm 1927 till Vätö. Restaureringsarbeten till Västra Trädgårdsgatan. Ett av de bästa stenhuggeriarbeten som förekommit på Vätö.

Främmande stenhuggare kom, alla tycktes trivas mycket för den goda förtjänstens skull. Kreuger-palatset räckte något år. Arbetet utfördes vid J. G. Petterssons stenhuggeri.

1928-1933 var jag växelvis i Rimbo och Vätö, endast kortvariga arbeten. Ett ständigt släpande med tunga verktyg och dålig ekonomisk behållning.

Depressionen började kännas vid 1933-årsskiftet. En stor procent av de privata stenhuggeriernas stenhuggare på Vätö arbetade på vägarbeten. Vätö kommun hade ett vågstycke emellan Norrtälje och Vätö. Drev i egen regi. Vi hade 70 öre i timmen och när arbetet var färdigt, fick vi ett överskott på 30 öre. 1933-1937 blev ett kringflackande liv som stenhuggare. Rimbo, Stockholm och Vätö reste man emellan, ingen fast punkt att hålla sig till. Ett ständigt jagande efter arbete.

I juli 1937 fick jag anställning hos bildhuggare Per Palm, Katarinavägen Stockholm. Han fick det av professor Carl Milles’ skulpterade Delaware-monumentet. Det höggs av den skånska svarta Glimåkersgraniten. Ett jobb för en stenhuggare av mycket intressant karaktär. Detta arbete varade i 10 månader.

Var med ända till inlastningen på S/S ”Svaneholm’. Först fick monumentet inlastas på Stockholms stads pontonkran vid Söder Mälarstrand. Sedan fick pontonkranen gå genom Västerbron-Hammarbyleden ut till Värtan för vidare inlastning på ”Svaneholm”. Monumentet vägde mellan 60-70 ton, sönder skuret i omkring 60 delar.

Så var man färdig igen för annat jobb, samma kringflackande liv började igen.

De som inte känner arbetsförhållandena i Vätö kan tro, att man är en riktig hopp-jerka, men hade man inte sökt arbete utåt, hade man fått gått här hemma och sugit och halvsvultit. Åter hemma hos en kamrat Gustav Johansson, som börjat som stenentreprenör, arbetade jag i 2 år.

Då slutade Johansson som leverantör av sten, reste till Norrland som bas för ett stenlag, som tillverkade bombsten till försvarsverken.

Jag reste till Morjärv i november och arbetade i Johanssons lag 3 veckor, alla kronans arbeten drogs in därför att inga anslag beviljats så var man åter resfärdig hem till Vätö till jul.

Fick så ett erbjudande till Stockholm att hugga skyddsrumsgluggar, som öppnades och tjänstgjorde som uppgångar ur skyddsrummen. 1942 blev det Försäkringsbolaget Thules ombyggnad på Västra Kungsträdgårdsgatan, Spritcentralen skulle flytta dit med sina kontorslokaler. Byggmästare Olle Engqvist blev min arbetsgivare under 5 månader. Så var möjligheterna inom Stockholm för erhållande av arbete åter minimala.

Åter resa till Vätö. En magasin- och förrådsanläggning för Kronans räkning vid Dyvik på Vätö blev närmaste framtidens arbete. På sommaren samma år var jag åter till J. Petterssons stenhuggeri, arbetade där till 1945, då vi flyttade vårt verksamhetsfält till Vreta i Frötuna.

Min arbetskamrat Gustav Johansson och jag började med råkantsten. Jag måste lära om från byggnadssten till sten, men även detta gick. Jag arbetade där till oktober 1952, då jag av dispensärläkaren Hall i Norrtälje tillråddes att söka sanatorievård. Den 10 november samma år reste jag till Uttran, vårdades därstädes till februari 1953, då jag utskrevs som konvalescent och är fortfarande sjukskriven till den 13 januari 1954. Då jag åter skall gå under kontroll vid dispensären i Norrtälje.

Dessa mångfaldiga ombyten på arbetsplatser har varit kostsamma i avseende på resorna.

Man kan ju heller inte beskriva alla vedervärdiga intermezzon, som många gånger blir följden av dessa ideliga ombyten av arbeten. Jag skall i en särskild skildring beskriva resornas besvärligheter.

Mitt äktenskap ingick jag storstrejksåret 1909. Min hustru såg jag första gången 1905 på ett bönemöte i Vätö, gjorde ett närmande, bad om sällskap, vilket blev jakande, som det heter, fortsättning följde, vi förlovade oss. Bröllopet blev en begränsad fest för släkten och de mest intima vännerna. Äktenskapet har i allo varit gott. Familjelivet har naturligtvis haft sina påfrestningar ekonomiskt sett. En son och en dotter har vi haft, det vill säga sonen lever, är 44 år, vår dotter dog vid 24 års ålder. Mina anhöriga bestod av far och mor, 3 bröder, 2 systrar. Umgänget bestod mest i form av medlemskap i olika föreningar. Som yngre arbetade vi mycket, min hustru och jag, för att stabilisera ”Folkets Hus” ekonomiskt. Vi spelade teater, arrangerade musik vid danser och andra tillställningar. Arrangemanget av basarer fordrade mycket förarbete, och där hade vi bruk för vår fritid. Så hade vi föreläsningar, en aftonskola 2 till 3 kvällar i veckan. Någon lördagskväll måste man ut och ta sig en svängom. föreläsningar, en aftonskola 2 till 3 kvällar i vec-

Våra andliga intressen var läsning av någon bra bok. För religiösa intressen blev vår barndoms tvångskommendering avgörande, och som yngling fast jag hela tiden till jag blev gift vistades under min fars religiösa hägn, upprepades aldrig någon religiös fostran. Kyrka och frikyrka förorsakade inga som helst känslor åt något håll.

De folkrörelser man kommit i kontakt med var först och främst Nykterhetsrörelsen ”Blå Bandet”, I.O.G.T., ”Verdandi”. Så arbetarrörelsen, Svenska Stenhuggarförbundet, Socialdemokratiska ungdomsförbundet, Idrottsrörelsen, Kungl. Göta livgardes idrottsförening 1905-1906-1907 under värnpliktstjänstgöring. Vi hade en lokal Gymnastik- och Atletikklubb, som jag tillhörde alla, år, till den självdog. Senare har en Idrottsförening bildats, då var man för gammal att deltaga.

Med tanke på kommunikationsförhållandena upp till år 1905 finnes all anledning att skildra dem särskilt. Alltså familjeflyttningen från Uppsala år 1898 på sommaren till Norrtälje över vintern. Våren 1899 i början på april var det åter dags att packa vårat bohag på hästskjuts och den 2 mil långa vägen till Vätö blev ingen nöjesresa.

Vi var 5 minderåriga syskon, så man förstår vilka besvär för mor och far. Vår bostad bestod av två små rum i pastorsbostället. När vi så kom nära, så vi såg vårt blivande hem drog man en lättnadens suck. Nu vankas mat och värme. Så blev det nu inte. Reparationerna var inte färdiga i lägenheten. Så måste min far och äldsta bror löpa byn runt för att söka nytt husrum. Detta var lättare sagt än gjort. Trots öbornas misstänksamhet emot oss utbölingar, lyckades det oss hyra ett ganska stort rum. Vi var åtta familjemedlemmar, som fick leva fram över vintern. Då vi fått nog av trångboddheten denna vinter hyrde vi på andra sidan ön bättre bostad. Vi hade då så lång väg till arbetet som en 1/2 mil. Då vår bostad i komministergården var färdig, flyttade vi dit. Samma sommar blev vi uppsagda, prästen behövde bostaden själv. Så var flyttningen, åter aktuell Då blev stenhuggeriets bostadsbarack vår bostad något år. Denna barack skulle sedan repareras. Då var vi åter på resande fot. Fick åter tränga ihop oss i en liten 2-rumslägenhet.

Så 1903 fick far min chansen att köpa ena halvan av en lägenhet. Där vi fortfarande, andra generationen, lever och bor. Man hör ibland, att vi inte har bättre nu än förr. Det vore hälsosamt för nutidsmänniskan att få uppleva vad vi för 50 år sedan varit med om.

Resan till mitt första stenhuggeri utom Vätö var resan till Orsa. På grund av dåliga tågförbindelser, kom vi inte till Uppsala förrän på em. Det var lördag, inget tåg till Orsa gick förrän söndag em. Vi var; framme kl. 9 em. på kvällen, inget tåg till Mässbackens stenhuggeri. Vi måste ha logi för natten. Järnvägshotellet var fullbelagt. Fanns heller ingen möjlighet att hyra privat. 40 grader kallt visade termometern på stationshuset, som stängdes kl. 11. Vi fick bereda oss på en otrevlig natt. Omväxlande språngmarsch och åkarbrasor ideligen för att inte stelna till. När 4 timmar avverkats på detta sätt, träffade vi en man som vi vädjade till att ordna på något sätt med logi. Efter 1 timmes gång hamnade vi i en bondgård. Ingen som helst sängplats kunde han ordna. Vi fick ligga på golvet på en av våra överrockar, med en sådan över oss, med huvudgärd av en gammal smal soffkudde, som vi turades om att ligga mot. Efter en fruktansvärd natt, genomfrusen, hungrig och trött var vi åter på fötter. Uti bondköket fick vi kaffe med smörgås, kostade oss 50 öre. Någon fråga, hur vi tillbringat natten intresserade ingen att göra. Efter mycket besvär voro vi åter i Orsa, där vi sedan fick både mat och husrum och arbete.

Hemresans ändpunkt, Norrtälje-Vätö blev lika besvärlig. Med hästskjuts till Vätö-sund i april månad. Där blev man stoppad på grund av dåliga isförhållanden. Vi kom på em. och solen hade gjort överfarten vansklig i avseende på isen. Så fick man ligga en natt på gästgivargården i Nysätter. Tidigt nästa morgon, då nattkylan bundit igen företogs överfärden.

Med varsin skida och stav och vår koffert, rätt tung, emellan oss kom vi med alla sinnen på spänn äntligen över till Vätö. Åter hästskjuts en 1/2 mil till andra sidan på ön, så var man hemma, glad och belåten.

Just när man skildrat tidigare förhållanden på alla områden, känner man den tillfredsställelsen, att allting har förbättrats. Därför är tacksamhetskänslan så stor med tanken på gångna tiders primitivitet på alla områden.

Josef Lindberg