Österåker

Text: Gabriele Prenzlau-Enander, I Roslagen, Kulturhistoriska miljöer i Österåker, 1998

Industrier

På fastlandet i Österåker har jordbruket varit huvudnäring ända framtill 1900-talets mitt, men det har även funnits industriell verksamhet redan från äldre tider. Wira bruks klingtillverkning var en mycket betydelsefull industri. En vanlig äldre industri på landsbygden under 1600- och 1700-talen var tegeltillverkning. Större herrgårdar slog gärna tegel för eget bruk på gårdens mark. Sådana herrgårdstegelbruk fanns bland annat vid Smedby, Margretelund och Tuna. Då tillverkades tegel endast under den varma årstiden och var ett komplement till arbetet på gården. Ur Smedbys lilla gårdstegelbruk växte under 1800-talets andra hälft fram ett tegelbruk som blev mycket stort, det största öster om Stockholm. Under decennierna före sekelskiftet var efterfrågan på tegel mycket stor i Stockholm och andra städer.

Omkring hundra år tidigare låg skärgårdens största tegelbruk på Ålö, en ö vid Furusundsleden. Där sysselsattes år 1762 så många som 22 tegelarbetare, och verksamheten pågick fram till mitten av 1800-talet. Tegelbruket anlades av den mycket välbärgade Stockholmshandlaren Hans Lenman, som i början av 1730-talet köpte den stora bondgården Marum. Alö hörde till Marum. Detta förklarar varför Marum har en mangårdsbyggnad av tegel från omkring 1740 när övriga lika gamla gårdar i skärgården är byggda i trä. Möjligen har det även tidigare slagits tegel på Ålö. Ler- och sandtillgångarna var goda på Marums ägor. Under tidigt 1800-tal levererades 2 000 murtegel per år till Stockholm. Senare ökade antalet till 18 000 tegel per år. Vid tegelbruket användes två ugnar, en till murtegel och en till taktegel. Förutom leveranser till Stockholm bör Ålö tegelbruk ha levererat tegel till byggnationen i trakten såsom Vaxholms befästningsanläggningar och Ostanå och Mälbys herrgårdsanläggningar, vilka uppfördes under 1700-talet. Tyvärr finns mycket lite arkivmaterial om Ålö tegelbruk och inte heller lär det finnas synliga rester efter tegelbruket kvar på ön. Under 1760-talet anlades ett tegelbruk vid Tranvik på Ljusterö, där driften pågick i knappt tio år.

Smedby tegelbruk moderniserades grundligt under mitten av 1800-talet då efterfrågan på tegel i Stockholm ökade. Det låg på den östra stranden av den nygrävda Åkers kanal, invid Centralvägen. Smedby gårds tidigare tegelbruk hade legat på samma plats. God lera fanns både på Smedby och Hacksta. Tegelbruket producerade flera sorters tegel men mest murtegel och taktegel. År 1869 levererades till Stockholm omkring 84 300 murtegel. Allt tegel forslades på pråmar. Tio år senare byggdes en för den tiden modern ringugn, vilken medförde en kontinuerlig bränning av tegel året om. Omkring 1885 var Smedby tegelbruk som tidigare nämnts det största öster om Stockholm och levererade nu drygt två miljoner murtegel per år till Stockholm. Strax efter sekelskiftet fick bruket även järnvägsförbindelse. Antalet anställda låg kring 45 man. Åren in på 1900-talet blev allt sämre för bruket och år 1908 hade produktionen halverats. År 1917 var bruket nedlagt och byggnaderna började rivas. I dag återstår en av byggnaderna - det tidigare maskinhuset - som används av företaget AB Galvator. Omkring sekelskiftet fanns även mindre tegelbruk vid Rydboholm och Brottby på Ingmarsö, vilka drevs under några få år.

Både vatten- och vindkraft utnyttjades tidigt i Österåker. Redan på 1500-talet betalade byarna Gärdsvik, Inneby, Mörtsunda och Sillinge skatt för sina väderkvarnar. Eftersom de finns med i arkivens handlingar bör de ha varit större och etablerade kvarnar. De mindre enkla vattenkvarnarna, så kallade skvaltkvarnar, var många gånger så oansenliga att de var lätta att hemlighålla för skatteindrivaren. Skvaltkvarnar användes under vårar och höstar i någon närbelägen bäck. I arkivmaterialet finns Tunbo kvarn omnämnd från 1500-talet till 1686 och bör ha tillhört Tuna gård. Även Mälby gårds kvarn i Viraån finns omnämnd från 1500-talet till in på 1800-talet. Loo kvarn som tillhörde Östanå finns också med i arkivmaterialet från 1500-talet. Vid 1700-talets början flyttades den nedströms utmed Looån. På Södra Ljusterö omnämns Lillströms kvarn under 1700- och 1800-talen och den låg vid Mjölnarsjöns vattenrika utlopp. Bebyggelsen kallas än i dag för Mjölnarström. Likaså har det funnits en vattenkvarn sedan 1700-talet vid Nykvarn.

En stor väderkvarn med åtta vingar byggdes under tidigt 1800-tal på Runö gård. Byggnaden brann ned 198 1. Under 1800-talet var stolpkvarnen, där hela kvarnhuset kunde vridas mot vinden, den vanligaste kvarntypen på gårdarna. I dag står kommunens enda bevarade stolpkvarn på Hästede gård på Ljusterö. Dit flyttades den 1857 från Riala. Under 1900-talets första decennier byggdes moderna kvarnar, ofta tre våningar höga och drivna med ånga, råoljemotorer eller elektricitet. Vid den tiden byggdes nya kvarnar i Åkersberga, Nykvarn, Östanå och Mjölnarström. I dag är alla kvarnar nedlagda. Under 1800-talet tillkom flera vattendrivna sågar i närheten av de vattendrivna kvarnarna.

Under slutet av 1800-talet och fram till 1945 bröts i Österåker en inte oansenlig mängd kvarts och fältspat i totalt sex gruvor. De låg vid Härsbacka, Isättra, Lervik, Österskär, Svinninge och Yttersberg. De två sistnämnda gruvorna tillhörde Rörstrands AB. De andra gruvorna ingick i ett nyskapat bolag Margretelunds Gruv AB. Den största gruvan var Härsbackagruvan. Den var djupast med sina 130 meter och verksamheten pågick där under längst tid. Gruvan var igång i mer än 50 år och som mest arbetade där omkring 75 personer. Vid de mindre gruvorna var gruvdriften endast igång från ett till några decennier.

Den första upptäckten av fältspat gjordes år 1885 vid Svinninge och fem år senare vid Härsbacka. Fältspat och kvarts behövdes framförallt till porslinstillverkning och till slaggbildning vid järntillverkningen vid järnbruken. Gustavsbergs porslinsfabrik på Värmdö var en av de större kunderna. Under 1900-talets början användes kvarts även i den moderna radiotillverkningen och inom telegrafin. Emellertid exporterades det mesta av den brutna kvartsen och fältspaten till Tyskland. Vid lsättraviken fanns en stor lastplats och vid Svinninge anlades vid sekelskiftet en nästan 500 meter lång linbana som fortsatte ut i vattnet för att underlätta lastningen. Linbanor var vid den tiden ovanliga. Vid Isättra anlades även en stenmjölsfabrik. I dag finns knappast några rester kvar efter gruvverksamheten förutom gruvhålen.

I och med att Åkersberga fick järnvägsförbindelse 1901 etablerades ett antal mindre industrier under 1900-talet i det lilla samhället. En lite udda verksamhet som sökte sig från Stockholm till Österskärs station 1918 var J. Melins Reseeffektfabrik. Där tillverkades huvudsakligen väskor, portföljer, amerikakoffertar och garderobskoffertar. Under 1930-talet var väskfabriken med filial i Åkersberga kommunens största arbetsgivare med omkring 80 anställda. En viktig produkt var unikaboxen, som blev mycket omtyckt bland arbetarna och blev hela Sveriges "matsäcksbox". Unikaboxen tillverkades i ett nytt material som bestod av lackerat och impregnerat papper. I mitten på 50-talet lades väskfabriken ned.