Salem

Text: Ingrid Kennerstedt-Bornhall, Norra Salem, Kulturhistoriska miljöer, 1994

Näringar
Norra Salem var ända fram till sekelskiftet den dominerande ”kommundelen” i Salem, till dess att Rönninge började expandera.

Utmärkande för näringarna i norra Salem var en anpassning till befintliga förutsättningar, både ifråga om råvarutillgångar och möjligheter att utnyttja vattenkraft samt Mälarens transportleder. Förhållandet märks tydligt när det gäller tegelbruken. I socknen har tre tegelbruk funnits, vid Vällinge, Viksberg och Bockholmssättra.

Vällinge var det äldsta, omnämnt redan på 1600-talet i samband med tegelleveranser till Ekerö kyrka. Viksbergs tegelbruk finns belagt i räkenskaper från 1765 och Bockholmssättra startades vid 1800-talets början av släkten Schöön.

Vällinge lades ned redan under 1800-talets mitt, medan Bockholmssättra och Viksberg fanns kvar till 1916 respektive 1942.

De tre tegelbruken låg alla invid Mälaren, vars segelrännor utnyttjades för transporter. Avsättningsmarknaden fanns framför allt i Stockholm där det sedan medeltiden rått förbud mot att uppföra byggnader i trä. Runtom Mälaren låg många tegelbruk, så Salem var ganska typiskt i detta avseende. Förutom Stockholms behov av tegel och möjligheten att transportera varan enkelt och billigt sjövägen, fanns i Mälardalen tillgång på goda lerjordar som lämpade sig för tegelframställning.

Till de äldre näringarna hör också de kvarnar och sågar som fanns på flera platser i socknen, bland annat vid Vällinge, Högantorp, Solberga och Hallinge. Vällinges kvarnar var de största, kända sedan medeltiden. De övriga torde ha varit betydligt mindre och i första hand fungerat som gårdskvarnar. De har alla varit av en ganska enkel typ med överfallshjul, där kvarnhjulet sätts i rotation av vatten som leds via en ränna och forsar ned över hjulet ovanifrån. Den enda av kvarnarna som bevarats till vår tid är den vid Högantorp, som är en god representant för denna kvarntyp. I kombination med kvarnarna drevs ofta smärre sågverk som även de utnyttjade vattenkraften. Sådana sågverk har funnits vid Högantorp och Hallinge. Vid Fågelsta fanns tidigare en ångdriven kvarn.

Den största industrietableringen i äldre tid var utan tvekan Vällinge bruk. Redan på 1500-talet hade Johan III planer på att här anlägga ett mässingsbruk. På 1620-talet realiserades planerna då tysken Arnold Toppengiesser fick privilegium att starta ett mässingsbruk. Bruket var som störst på 1660-talet och hade 1669 inte mindre än 70 anställda. År 1690 drogs det in till kronan och 1712 lades det officiellt ned, men enligt en uppgift hade det då i praktiken inte existerat på många år. Under 1700-talets början startades i stället ett manufakturverk med inriktning på koppar, mässing och järn och 1730 inrättades ett stål- och mässingsdrageri. Förutsättningarna för både kvarndriften och bruksdriften var Vällinge ström, den ström som avvattnade Bornsjön i Mälaren och vars fallhöjd utnyttjades för att driva både kvarnhjul och hammare.

En industri av annat slag startades 1817 av Johan Henrik Schöön. Han anlade då en snusfabrik vid Högantorp. Två år senare uppnåddes de högsta produktionssiffrorna om ca sex ton, men de dalade snabbt och 1825 var tobaksfabriken blott ett minne.

En viktig näring i Salem var handelsträdgårdarna. I Rönninge fanns som mest ett tiotal samtidigt. I norra Salem fanns handelsträdgårdar vid exempelvis Andersboda, Lillsved och Sveden. Vid Bockholmssättra startades stora fruktodlingar efter det att tegelbruket lagts ned 1916, men idag har även dessa upphört.