Värmdö

Text: Rolf Källman, Skärgårdsbygd, Kulturhistoriksa miljöer i Värmdö kommun, 1991

Gustavsberg
Gustavsbergs samhälle som sedan 1974 är centralort i Värmdö kommun har vuxit upp kring porslinsfabriken som grundades på 1820-talet. De industriella anorna går dock längre tillbaks än så. På 1640-talet anlade ägaren till Farsta gård ett tegelbruk som fortfarande var i bruk när porslinsfabriken etablerades.

1869 blev Wilhelm Odelberg disponent och 1875 blev han också huvuddelägare i företaget. I och med detta började expansionen av Gustavsbergs porslinsfabrik till ett storföretag. Odelberg drev fabriken i patriarkalisk anda och ett brukssamhälle byggdes upp. Vid sekelskiftet 1900 hade porslinsfabriken vuxit ut till en av landets största industrier med ca 1000 anställda. Odelberg hade för tiden ovanligt höga ambitioner vad gäller arbetarbostäder och resultatet blev ett samhälle som dels hade sina rötter i det traditionella uppländska brukssamhället, dels i ett socialt nytänkande.

Även de konstnärliga ambitionerna var högt ställda, och många av tidens ledande konstnärer som t ex Magnus Isaeus, Gunnar Wennerberg och Alf Wallander knöts till produktionen.

En hård internationell konkurrens ledde bl a till att fabriken började gå sämre på 1920-talet. 1937 såldes den till Kooperativa Förbundet som breddade tillverkningen och började bygga ut samhället. De höga sociala ambitionerna vid bostadsbyggandet blev nu än mer uttalade. KF:s arkitektkontor var ett av Sveriges mer avantgardistiska för tiden med framträdande arkitekter som ritade industribyggnader och bostäder i funktionalistisk stil. KF följde också upp Odelbergs konstnärliga målsättning och även fortsättningsvis har man haft skickliga konstnärer knutna till fabriken.

Den av KF:s arkitekter som mer än någon annan kommit att förknippas med det moderna Gustavsbergs framväxt är Olof Thunström eller som han oftare kallas ”Thun-Olle”. Från hans ritbord härstammar nästan all bebyggelse som byggdes från 1938, då de första enfamiljshusen i Höjdhagen byggdes, till 1960-talet.

Den äldsta bevarade fabriksbyggnaden ”Gula byggningen” uppfördes 1827 och den äldsta arbetarbostaden är Nedre stenhuset från omkring 1850. Den bebyggelse av såväl fabriksbyggnader som bostäder som tillkommit därefter har bevarats i en mycket hög utsträckning. I Gustavsberg speglas i bebyggelsen därför ett industrisamhälles utveckling under 160 år på ett för Sverige kanske unikt sätt.

Kalk och skog
Skogen skulle räcka till gärdesgårdar, ved och husbygge. Och även om den inte är av yppersta kvalitet i skärgården så har det i alla fall funnits förhållandevis mycket skog till de flesta byarna. Skärgårdsborna skattade med ved på 1500-talet och av uppgifter från följande århundraden vet vi att en hel del också såldes till Stockholm.

Man har i alla tider försökt ta till vara de naturtillgångar som finns. Det leptitstråk som från Nämdö löper upp över Runmarö innehåller inte malm i tillräckligt hög mängd för att det skall vara brytvärt. Däremot är det rikligt kalkförande och framför allt på Runmarö har kalk brutits i stor omfattning. De tidigaste uppgifterna om att man brutit kalk här är från 1200-talet. Ön ingick i den donation som Magnus Ladulås gjorde på 1280-talet till S:ta Clara kloster i Stockholm och med största sannolikhet togs kalk härifrån till klosterbyggen i staden. Från 1500- och 1600-talet finns uppgifter om hur mycket som brutits och bränts vid Uppeby kalkbruk vid Runmarös nordöstra strand norr om Nore. Verksamheten upphörde vid 1600-talets mitt.

Under 1600- och 1700-talen anlades några tegelbruk där det fanns råvara i tillräckliga mängder. T ex fanns tegelbruk vid Farsta, Norrnäs, Hemmesta och på Djurö. Tydliga lämningar finns också av ett tegelbruk på Stora Hästnacken mellan Svartsö och Gällnö. Här var verksamheten i gång från 1730-talet och ca 100 år framåt. Som exempel kan nämnas att stenhuset i Alsvik på Svartsö är byggt med tegel från Stora Hästnacken.

Ett annat sätt att utnyttja naturens tillgångar och krafter var att anlägga kvarnar, vare sig dessa var skvaltkvarnar, som drevs av vattenflöde, eller väderkvarnar. Det fanns många kvarnar i den nuvarande kommunen jämfört med de ringa mängder brödsäd som producerades. Förklaringen till detta är förstås att det behövdes många kvarnar för att mala den spannmål som skärgårdsborna bytte till sig mot strömming under höstarnas handelsresor inåt land.