Järfälla

Text: Järfälla kulturhistoriska miljöer, 1991, Rolf Källman & Ann-Sofie Nygren

Industrier och arbetare
Den första egentliga industriella verksamheten i Järfälla var Stockholms stads renhållningsverk som på 1880-talet anlades vid Lövsta, som efter en gränsändring i dag tillhör Stockholms stad. Sopstationen fick förbindelse med huvudstaden genom en järnväg som byggdes ut från Spånga. På denna forslades soporna till Lövsta, men eftersom järnvägen till in på 1950-talet även användes för gods- och personbefordran hade den också betydelse för samhällsbildningarna i sydvästra Järfälla.

Bolinders Mekaniska verkstäder har varit den dominerande industrin i kommunen under 1900-talet. Anledningen till att Bolinders flyttade ut en del av tillverkningen var att industritomten på Kungsholmen började bli för trång. Gjuteri, verkstäder och bostäder började omedelbart att uppföras men driften kom inte igång förrän 1909. Den första produktionen utgjordes huvudsakligen av spisar och köttkvarnar samt gjutgods som behövdes för tillverkningen i fabriken på Kungsholmen. Transporterna skedde till största delen sjöledes och därför var tillgången till hamnplats viktig.

Fabriken expanderade och växte så småningom ut till en av stockholmstraktens större industrier. I 1910 års mantalslängder upptas 250 personer som boende vid Kallhäll. 1956 uppgick arbetsstyrkan till 695 personer av vilka de allra flesta bodde i Kallhäll.

Arbetarna vid Bolinders var från början i hög utsträckning fackligt anslutna och en socialdemokratisk arbetarekommun bildades 1911. Men svårigheterna att driva fackliga frågor vid fabriken var stor. Bolinders hade byggt upp ett strängt patriarkaliskt samhälle. Eftersom företaget ägde all mark i Kallhäll var det omöjligt att etablera verksamheter som inte hade fabriksledningens godkännande. Ett exempel på detta är den kooperativa handeln. Direktör Bolinder hade ingenting att invända mot att arbetarna bildade en kooperativ förening för att på så sätt lösa behovet av dagligvaror. Villkoret var emellertid att en eventuell förening inte fick ansluta sig till KF som Bolinder betraktade som socialistiskt anknuten. Med anledning av detta bildades Kallhälls kooperativa handelsförening 1910 som en självständig förening. Först 1931 efter det att Bolinders fått ny ledning kunde en anslutning till KF ske.

Bolinders vakade noga över det som skedde såväl inom som utanför fabriksområdet. I en uppsats om Kallhäll av Ingrid Bornhall finns bland många intervjureferat bl. a. detta: ”Han var ju så rädd om allt, Bolinder, om det så bara var en gren avbruten så blev det bråk … i svängen borta vid smedjan, där stod ett träd med långa grenar och där körde dom mycket / transporter med häst och vagn/ och slog alltid i en gren. En gång när Bolinder var utomlands passade dom på att såga ner grenen och då blev det bråk när han kom hem. Då gick han ned till Stora Johan i fabriken och sa ’Nog vet du vem som gjort det’ men Stora Johan ville inte tala om det”.

Ett annat utslag av den patriarkaliska andan i Kallhäll var företagets ovilja att upplåta mark för egnahem och det är också helt följdriktigt att Folkets Hus byggdes i Björkliden på andra sidan kommungränsen.

Bolinders, senare Svenska Maskinverken, var fram till dess att företaget såldes 1979 den ojämförligt största industrin i kommunen.

Vid Uddnäs i Stäket har det funnits en sprängämnesfabrik samt ett gjuteri och ett tvätteri, men antalet anställda har stannat vid något tiotal personer.

Mera om Bolinders
Bröderna Jean och Carl Gerhard Bolinder startade 1845 ett gjuteri och en mekanisk verkstad vid stranden av Klara sjö i Stockholm. Efterhand som verksamheten expanderade togs allt fler tomter i anspråk och nya byggnader uppfördes. Firman blev vid 1900-talets början trots detta allt mer trångbodd inne i Stockholm och man började leta efter tomtmark utanför staden.

1906 hittade Bolinders ett lämpligt markområde i Järfälla. Platsen, som var Kallhälls gård, var vid denna tidpunkt rena landsbygden. Området valdes för sitt goda kommunikationsläge invid Västeråsbanan och Mälaren. Bolinders började genast att uppföra verkstadsbyggnader och bostäder. Den första produktionen i gjuteriet kom igång 1909. I Kallhäll tillverkades fabriksgods, som t ex spisar och byggnadsdelar, medan maskingjutningen behölls inne i Stockholm.

Kallhälls samhälle byggdes upp helt på Bolinders villkor. Genom att företaget var enda arbetsgivaren och även ägde all mark kunde man, likt en godsherre, bestämma över arbetarna. Bolaget uppförde arbetarbostäder, först i anslutning till fabriksområdet och längre fram i Bolinderbyn. Däremot tilläts inga privata bostäder. De anställda som ville bygga egnahem fick göra det utanför Kallhäll. Det samma gällde för arbetarrörelsen. En tomt för Folkets Hus fick sökas i Björkliden utanför bolagets domäner. Inte heller till missionsförsamlingen upplät bolaget tomtmark varför även Missionshuset byggdes i Björkliden. En kooperativ butik stöddes dock av Bolinders, under förutsättning att den inte anslöts till Kooperativa Förbundet. En skola uppfördes av bolaget 1909. Bolinder starka styrning av samhället minskade efter hand. Den kooperativa butiken kunde 1931 ansluta sig till Kooperativa Förbundet och efter deras ritningar uppfördes en ny butik på en tomt köpt från Bolinders. Vid 1950-talets mitt började man även sälja mark till HSB. Så småningom byggdes även ett nytt Folkets Hus i Kallhälls centrum.

Bolinders stora fabriksanläggning byggdes mellan Mälarstranden och järnvägen, i anslutning till Kallhälls gård. De första fyra byggnaderna, som innehöll gjuteri, pressarverkstad, spisverkstad och «kraftstation, stod klara 1909. Fabriken byggdes till 1927-29 med bla ett emaljverk. Anläggningen kompletterades även 1934, 1953 och 1954 med fler byggnader. För arbetarna byggdes badhus och tvättstuga. En brandstation uppfördes 1954. Söder om huvudbyggnaden uppfördes vid mitten av 1970-talet en stor kontorsbyggnad. I samband med detta revs gårdens ekonomibyggnader som låg på denna plats. Även en stor monteringshall byggdes nere vid fabriken under samma period.

Bolinders äldsta fabriksbyggnader är avpassade för den produktion som skulle ske. För att kunna hantera de tunga produkterna rationellt valde man därför att bygga på längden i stället för på höjden. Stora takfönster gav bra arbetsljus och bjälklag av gjutjärn underlättade konstruktionen. Fasaderna är av tegel med trappstegsformade gavlar. Anläggningen har byggts om och till under åren men har det mesta av sitt ursprungliga utseende bevarat.

Kontorsbyggnaden strax sydväst om fabriksbyggnaderna är Kallhälls gårds gamla huvudbyggnad som på 1930-talet byggdes om för sin nya funktion. Byggnaden är ursprungligen från 1860talet och var tidigare rikt dekorerad med lövsågerier kring verandor, balkonger och fönster. Det flacka taket täcktes av skifferplattor. Vid ombyggnaden togs all dekor bort och fasaderna slätputsades. Samtidigt byggdes en ny vindsvåning till under ett brutet tak. Invid huvudbyggnaden ligger en liten välbevarad biljardsalong.

1932-33 skedde en uppdelning av företaget. Anläggningen i Kallhäll skildes från Stockholmsdelen och erhöll namnet Bolinders Fabriks AB. Detta bolag bestod till 1956 då Svenska Maskinverken i Södertälje köpte upp Bolinders. Tillverkningen i Södertälje, Jönköping och Kolsva, främst av värmepannor, flyttades i samband med detta till Kallhäll. I Kallhäll fortsatte tillverkningen till 1979 då bolaget efter en del ägarbyten slutligen såldes till Götaverken Ångteknik AB som var en del av Svenska Varv. I samband med detta övertagande flyttades produktionen till Göteborg. Endast konstruktions- och försäljningskontor behölls i Kallhäll. I Bolinders gamla fabrikslokaler flyttade ett 35-tal mindre företag in.