Om runor
Runor förknippas oftast med vikingatiden och med runstenar, men egentligen har användandet av runor en mycket längre historia. De flesta runinskrifterna har hittats på runstenar eller runhällar som restes under slutet av vikingatiden och under tidig medeltid, men runor ristades även in i andra material och föremål.
De äldsta runorna
Det är inte exakt klart när eller hur runalfabetet uppfanns. Troligen har germanska folk i kommit i kontakt med det romerska alfabetet och med intryck av detta med tiden uppfunnit ett eget skriftsystem. De äldsta fynden av runor är från skiftet mellan 100- och 200-talet e.Kr.
Av inskrifter och senare beskrivningar verkar det troligt att runorna från början användes för spådomar och besvärjelser, dvs som laddade symboltecken i magiska sammanhang. Inskrifter av runor från 200-talet fram till 600-talet e.Kr har också hittats på olika föremål som spjutskaft, amuletter, medaljonger och stenblock. Inskriptionerna på föremålen har uppenbarligen gjorts för att skänka användaren magisk kraft eller beskydd. Senare användes de också i poetiska sammanhang för att nedteckna kväden och sånger. En annan vanlig förekommande användning av runor under denna period är i samband med bildstenar. Dessa var särskilt vanliga på Gotland, men det finns ett fåtal även från Stockholms län
Runbleck av brons med ristningar på bägge sidor. Blecket är inte större än en nagel, men bär spår av ett 30-tal runtecken fördelade på två rader. Den tolkning som har gjorts är att texten utgör en besvärjelse.
Foto: Myrin, Ola, Historiska museet/SHM
De första runorna skrevs med det äldre och längre så kallade urnordiska runalfabetet, med 24 runor. Mellan 550 och 600 e.Kr började man förenkla skrivtecknen och under 800-talet hade runraden omformats och reducerats till 16 tecken. Språkforskare har tolkat denna ändring som ett resultat av att det talade språket förändrades. Det språk som talades när man skrev med de urnordiska runorna var en mycket ålderdomlig variant som är svårförståelig för oss idag. Vi kan läsa de urnordiska tecknen, men har svårt att få ut något begripligt av inskrifterna. I Stockholms län har arkeologer hittills hittat tre fynd med den urnordiska runraden. Ett fragment från en bildsten i Norrtälje, en benkam med runor i Botkyrka och åtta fragment av tre bildstenar med runor i Solna.
Text: Tärningen hittades i en grav i Rickeby i Vallentuna. Den är av ben och är bara 3cm bred. På kanten kan vi se inristade runor.
Ett annat fynd av tidiga runor gjordes i en gravhög från 600-talet. Där hittade arkeologer gravgåvor som kopplats till en vendeltida krigare. Ett av fynden var en tärning i ben med ett fåtal runor som bildade ordet hAukR, kanske namnet Hök. Runorna är en blandning av äldre och yngre runraderna och är tydligt en inskrift en övergångsperiod.
Runor på 1000-talet
Först omkring 800 e.Kr, när det 16-typiga runalfabetet introducerades, började runstenar resas mer allmänt och de är alltså ristade med den yngre runskriften. Det finns ett antal kända exempel på stenar som ristats tidigare under vikingatiden, till exempel den gåtfulla Rökstenen i Östergötland, men under större delen av vikingatiden är runstensresandet inte så vanligt förekommande. Det är först mot periodens slutskede, under 1000-talet, som runstenresandet ökar markant. Framför allt är det i Uppland och Sörmland som vi ser resandet av runstenar under 1000-talet.
Ett tidigt exempel på användandet av den kortare runraden i Stockholm är ett runbleck i koppar som hittades i Ulvsunda industriområde. Blecket hittades i en grav och kan därför dateras ganska väl. Det kan dateras till 800-talet, men tyvärr är det svårt att utläsa någon längre text fån inskriften eftersom runblecket bara är några millimeter stort. Ristandet av runor på föremål förekom under hela vikingatiden, men våra fynd av sådana är inte lika vanligt förekommande inskrifter på stenar och hällar.
Det är intressant att fundera över varför man plötsligt reser så många runstenar, under en så begränsad tid och varför fenomenet tycks klinga av lika tvärt som det har uppstått. Några entydiga svar på det finns inte. Man har föreslagit att runstenarna ska ses som ett krissymtom i samhället. Men de flesta forskare är numera överens om att praktiskt taget alla 1000-talets runstenar i första hand bör ses som kristna monument. De har ett samband med den kristna tron växte i östra mellan Sverige.
Runstenarna vid Jellinge i Danmark. Foto: Danska Nationalmuseet.
Den första runstenen som restes med det format som vi ser som typiskt är troligtvis den som Harald Blåtand reste i Jellinge, där kung Harald förklarar att det var han som rest stenen efter sina föräldrar och att det var han som kristnade danerna. Stenen har daterats till mitten av 900-talet och mot slutet av 900-talet kan vi se ett växande antal runstenar och runinskrifter på hällar med en liknande skrivning – någon har låtit resa stenen, till minne av någon och en kort angivelse över något om den som rest stenen har utfört. Ofta innehöll ristningen även ett kors eller en kort bön.
Om vi läser mellan raderna, vad säger runinskrifterna oss
Runinskrifterna följer som sagt ofta ett formaliserat mönster, någon har rest stenen till minne av någon. Inskrifterna är ofta korta och ger inga större historiska upplysningar. På vissa inskrifter kan vi läsa om sådant som den inskriften hedrar har gjort, byggt en väg eller en bro, rest till platser långt bort eller att personen var ägde land. Dessa korta ledtrådar kan ändå berätta en hel del om samhället och människorna under slutet av vikingatiden. Vi kan läsa att många män i runt om i Mälardalen följde med Ingvar på hans vikingatåg i öster. Vi kan lära oss namnen på många män och kvinnor som åkte söder ut pilgrimsfärd till Grekland och Jerusalem. Namnen som räknas upp på inskrifterna kan ibland läggas ihop i ett pussel så att vi kan hitta familjeband som sträcker sig flera generationer tillbaka.
De som reste runstenar
Runsten U 164 vid Jarlabankes bro, foto: Alf Nordström
Det var långt ifrån alla människor på den sociala skalan som ristade och reste runstenar. I själva verket var det ytterst få av landets samlade befolkning som gjorde det. Dessa tycks vidare ha haft flera saker gemensamt: de kom från välbärgade gårdar i etablerade jordbruksbygder. Troligen hyste de många människor som trälar eller landbor på sin mark, som bidrog till att bygga upp ett överskott inom jordbruket.
Runsten U 164 vid Jarlabankes bro. Troligtvis var många av runinskrifterna på stenar och hällar i målade och här är ett förslag hur stenen från Jarlabankes bro kan ha sett ut med de olika fälten fyllda med olika färger.
Att använda ett ord som överklass för att ringa in denna grupp är en aning missvisande. Snarare handlar det om en samling självständiga storbönder, fria att alliera sig med kungen eller någon rivaliserande tronpretendent. Förmodligen valde de att först ingå förbund med andra stormän för att tillsammans utgöra en politisk maktfaktor. Att resa en runsten eller att låta rista en häll var ett sätt att markera sin ställning i samhället och att detta är min mark.
Runstenar restes ofta längs vägar, vid broar eller på gravfält. Det är därför tydligt att en central del av runinskrifterna var att markera och visa upp sin makt och ställning i samhället. Att skriva ner olika band av släktskap är något annat som är tydligt på många av runinskrifterna. Att släktskap markeras så tydligt har tolkats med att runinskrifter på stenar och hällar hade betydelse för att visa släktskap och därmed ägandet av platser i landskapet.
Medeltidens runinskrifter
Fortfarande på medeltiden användes runor. Inskrift på Vallentuna kyrka som lyder Andor tillhögg denna fagra sten. Foto: Elisabeth Boogh.
I början av 1100-talet tog intresset att resa runstenar slut. Till en början restes runstenar i en annan form. Runinskrifterna hade nu färre vikingatida symboler och ristades oftare på sandsten, ett material som är mjukare och därför lättare att rista i. Runstenarna restes också oftare i en kyrklig kontext och ibland som faktiska gravmonument. Snart dog även den traditionen ut, men användandet av runor som skrivtecken fortsatte.
Det nordiska runalfabetet fick under 1000-talet konkurrens av det latinska alfabetet. När den kristna missionen nådde våra breddgrader var kyrkospråket latin. Präster och biskopar hade utbildats utomlands och kom till vårt land, ibland utan att kunna det språk som talades här. Kyrkospråket nedtecknades med penna och bläck på exklusiva pergamentblad. Runor skrevs på trä- eller benföremål. Vaxtavlor kunde också användas.
De latinska bokstäverna infördes som officiell skrift i Norden på 1100- och 1200-talet, men folk i allmänhet tycks ha föredragit runorna för att skriva på det inhemska språket. Bönder, hantverkare och handelsmän fortsatte att använda runskriften vid kommunikation och varumärkning. Ännu på 1500-talet förekom runor på gravmonument och i mer personliga och hemliga meddelanden.