Till Lidingö
Katastrof och triumf
Klockan var tio minuter över fem denna höstfredag 1912, då trakten kring Albysjön i Botkyrka utanför Stockholm skakades av en detonation som hördes vida omkring. När den svarta röken skingrats ligger flera skadade bland klippblocken, där experiment med gasaccumulatorer pågått. Värst skadad är en 43-årig ingenjör, ledare för ett företag som just gjort internationellt genombrott med ordern att förse den nybyggda Panamakanalen med fyrbelysning. Gustaf Dalén ligger dödligt sårad, översköljd av glödande massa från en sprängd behållare.
”Glänsande och synnerligen löftesrik uppfinnarbana stäckad af den svåra explosionsolyckan vid Alby”, skrev tidningarna dagen därpå. Efter en svår tid på sjukhus stod det klart. Gustaf Dalén skulle överleva, men som en blind man.
Ute på Lidingön pågår byggnadsarbetet till den nya fabriken för fullt och man har flera gånger fått utöka de ursprungliga planerna, därför att verksamheten hela tiden växer. Utflyttningen blir försenad, men i augusti går flyttlassen per båt – och över den dåvarande flottbron. Resorna till arbetet blir ett problem för personalen, eftersom de flesta bor på Söder eller Kungsholmen. Ångslupsbolagets mer eller mindre sjödugliga båtar står för transporten. För att underlätta resorna till lands tar Gustaf Dalén initiativ till Södra Lidingöbanan, där Gasaccumulator får sin egen station.
Det framgångsrika året skulle också sluta i triumf för Gasaccumulator och dess ledande gestalt, när årets Nobelpris i fysik tilldelades Gustaf Dalén. Han hade ännu inte återhämtat sig så mycket från olyckan att han själv kunde närvara vid högtiden i Musikaliska Akademin i Stockholm. Hans bror, ögonläkaren Albin Dalén, tog emot priset.
I februari 1913 återtog Gustaf Dalén ledningen för Gasaccumulator, vilket han skulle fortsätta med i ytterligare 25 år. För att dela med sig av Nobelpriset gav han alla 200 arbetare en veckoavlöning extra, dvs ca 30 kr.
Helene Broms och Nina Enström